November…har snön kommit ännu? Vinterhjulen på? …kanske rent utav börjat planera julklappar…?

Denna månad skall vi vidga vyerna över Euphoniaklassiker ytterliggare ett steg! Det diskuteras ju med jämna mellanrum de senaste teknikerna vad gäller inspelningar, musikmedia, CD, SACD, DVD-A, DSD och allt vad det nu heter…även på detta områden finns det ju klassiker! Euphonia består av väldigt duktiga medlemmar, så detta kommer säkerligen bli lärorikt och kul, för nu handlar det verkligen om våran hobbys tidiga år! Själv har jag inte så mycket gammalt kunnande om detta, men det har t.ex. allas våran Eliot, så han kommer bjuda oss på en härlig resa genom gamla inspelningstekniker!

Vi börjar vår novembertråd med Thomas Edisons uppfinning…hmmm…Edison…året var 1877 och fonografen föddes! Det dröjde emellertid inte länge förrän den syntes i Sverige. Redan året efter lanseringen så förevisades den här hemma av ingenjör A O Leffler. Hmmm, kan det ha någon koppling till Lefflers?



Denna första version av fonografen graverade på stanniolfolie och drevs helt manuellt, så det gällde att hålla jämn fart på veven vid inspelningen, och sedan se till att hålla samma fart vid uppspelningen.

Det hade varit skojigt att vara med, upplevelsen måste ha varit fantastisk, ungefär som första fotot eller den rörliga filmen.

Intressant K-man..

För nått år sedan hittade jag en Japansk site som säljer en hobby-edison-fonograf... (Tyvärr är sajten på Japanska..)

För den som är hugad ser den ut som nedan..



3,675 Yen..

Dom har även en en hemma-berliner-fonograf som graverar och spelar på CD-skivor..



4,095 Yen...

Bilderna visar tekniken bakom ganska bra.. (Tyvärr blir bilderna beskurna när jag lägger in dom så Ni får gå till sjaten och kolla, ie. klicka bilderna..)

/ptr

När man läser K-mans inledning så kan man få intrycka att ni kan förvänta er Eyewitness report - eller skall jag säga Earwitness report

Min allra första skiva bytte jag mig till mot frimärken och det var en singel med I want to hold your hand av The Beatles och den första LP'n som jag fick var Seargent Pepper. Jag hade själv ingen grammofon utan spelade de få skivor jag hade på mina föräldrars Garrard - en skivväxlare som även spelade stenkakor. 1967 fick jag en Aga rullbandspelare som man kan säga var en enklare version av Tandbergbandspelaren som vid den tiden användes i skolorna.

Jag brukade spela in Tio i Top på lördagarna och de första inspelningarna gjorde jag genom att placera mikrofonen framför radion
- Jag förstår inte att min far som var fysiklärare inte visste bättre, men efter ett tag upptäckte vi att det fanns banankontakter bak på Radion (en Radiola!) så vi kunde ansluta till DIN-ingången på rullbandspelaren. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var mystiskt

Jag kommer att försöka beskriva inspelningsteknikens historia fram till ungefär denna tid, dvs. till i slutet på 60-talet.
- Välkommen med på en resa i det förgångna

Mvh,
Eliot

De allra första försöken att lagra ljud använde rent mekaniska medel för lagring och reproduktion. Ljudet riktades in i ett stort horn, som i sin smala ända var stelt förbundet med en gravernål. Den första praktiska maskinen uppfanns 1877 av Thomas Alva Edison (1847-1931). Edisons "fonograf" använde metallcylinder med stanniolfolie som ljudbärare och hade en begränsad användning utöver att demonstrera ljudinspelning och ljudåtergivning.

Edison demonstrerade sin nya uppfinning hos Scientific American i New York och i utgåvan den 22 december, 1877, står det att läsa:

Utvecklingen står inte still och det finns en svensk kille Christer Hamp som har en sajt: The Phonograph Makers' Pages där han beskriver olika moderna apparater som avläser vaxrullar. Där finns bl.a. denna intressanta Optiska avläsare som är utvecklad på Tekniska Högskolan i Lausanne, Schweiz.

Har någonstans svagt i bakhuvudet att en av de första inspelningarna var
Mary had a little lamb

Mitt minne var nog rätt så bra trots allt.
Ta nu och följ länken och lyssna sedan
http://history.acusd.edu/gen/recording/mary.html

1888 lyckades miljonären Jessie Lippincott förena konkurrenterna Thomas Edison och Bell/Tainter och bildade North American Phonograph Company. Detta hade som målsättning att marknadsföra fonografer och grafofoner. Företaget arbetade enligt franchise principen och tillhandahöll utrustning mm till 30 lokala återförsäljare över hela USA. Eftersom Thomas Edison tyckte at företagets fokus skulle vara på affärsverksamhet och då främst diktering i stället för underhållning så fick företaget den inriktningen. Detta slog inte väl ut och företaget gick i konkurs redan 1894.

En återförsäljare som det gick bra för var District of Columbia Phonograph Company som leddes av Edward Easton som hade en helt annan inställning och insåg potentialen av fonografen som ett underhållningsmedium.

När North American Phonograph Company försvann så bildade Bell och Tainter tillsammans med Edward Easton's ett företag som de kallade Columbia Graphophone Company för att marknadsföra deras grafofon som en musikapparat. Detta företag blev senare Columbia Records som vi kommer att stifta bekantskap med senare i denna tråden.

I ett första drag presenterade Columbia Graphophone Company redan 1895 den första billiga fjäderuppdragna maskinen som kunde spela vaxcylindrar. Hittills hade alla maskiner varit komplicerade med batterier och mycket dyra.



Thomas Edison var under tiden fullt upptagen med att försöka ta tillbaka alla rättigheterna till sina uppfinnigar och 1896 grundade han National Phonograph Company för att tillverka fonografer för hemma underhållning – men han var fortfarande involverad i flera juridiska konflikter och fick bl.a. inte sälja fonografer i USA för en period på tre år. Under tiden kunde Columbia växa sig starka och Thomas Edison bestämde sig för att i framtiden sköta fonografverksamheten själv. Edison Home Phonograph som vi såg på bilden ovan är från 1896 och här ser vi en modell från 1899.

En sådan skulle jag vilja ha


Frågan är om det var en så skön tid

"En sådan skulle jag vilja ha"
Jag också

Hur såg det ut i Sverige då

I slutet av 1889 kom fonografen med vaxcylindrar till Sverige och Edisons generalagent för Skandinavien, dansken Ruben, reste genom landet för att förevisa den nygamla uppfinningen. Fonograferna var i början mycket dyra - cirka 700 kr 1889 då inkomsten för en jordbruksarbetare var 142 kr/år - vilket gjorde att det inte gick att sälja många apparater.

Det stora uppsvinget kom under åren 1896-1897 när de fjäderuppdragna maskinerna dök upp i Sverige. Samtidigt hade det kommit en sorts standardisering (känner vi igen oss ) som gjorde att det fanns utbytbara cylindrar mellan de två varumärkena Fonograf och Grafofon. Det varade några år in på 1900-talet, fram till det att grammofonen tog över marknaden.

Om ni har möjlighet när ni är i Sydöstra skåne tycker jag att ni skall försöka ta er till Frasses musikmuseum i Simrishamn

Hundraårigt ljud
Nere i en källare till en villa i Simrishamn finns ett märkligt museum. Där finns massvis med speldosor och fonografer från en svunnen tid och det mesta fungerar ännu.
Endast Edisonmuseet i New Jersey har en större samling fonografrullar än familjen Fransson, som också har blivit uppmärksammede i brittisk och amerikansk TV.
Vid en uppspelning av en svensk sångare från 1898 (den svarta tratten på bilden) kunde man konstatera att ljudet faktiskt var mycket bra.

Frasses Musikmuseum, tel. 0414-145 20 Peder Mörcks väg 5. Öppet 1/6 -31/8 sön 14-17. Juli mån-ons 14-17.
Övrig tid efter ök.

Fantastiskt med initiativ typ Frasses musikmuseum. Eldsjälar behövs!
Vilken historieutflykt det blir av denna tråd...

 

Fonografen utvecklades egentligen inte för att spela in musik utan Thomas Alva Edison motiverades av ett problem som Western Union Telegraph Company hade. Telefonen var precis uppfunnen 1876 av Alexander Graham Bell och kunde överföra information mycket snabbare än telegrafen. Vid denna tidpunkt kunde man emellertid bara ringa korta sträckor så telegrafen användes för alla längre avstånd.

Det var inte ekonomiskt försvarbart att ringa in ett samtal till telegrafen och prata så långsamt att någon kunde skriva ner det så att man kunde överföra meddelandet. Edison letade därför efter en metod att spela in ett meddelande som sedan kunde spelas upp med lägre hastighet.

1877 arbetade Edison på en maskin som kunde överföra telegrafiska meddelanden genom att läsa markeringar på en pappersremsa. På detta viset kunde man överföra ett och samma meddelande flera gånger. Edison började nu fundera på om man inte skulle kunna "spela in" ett telefonmeddelande på samma sätt. Han experimenterade med ett membran som hade en utskjutande punkt och som hölls mot ett paraffinpapper som rörde sig snabbt. Talets vibrationer skapade fördjupningar i pappret. Edison bytte sedan pappret mot en metallcylinder klädd med en tunn stanniolfolie. Maskinen hade två membran/nål enheter, en för inspelning och en för uppspelning. När en person talade i ett munstycke så överfördes ljudvibrationerna till membranet och därmed nålen som skapade fördjupningar i spåret genom nålens rörelser upp och ned ("berg och dalar").

Edison testade den första maskinen genom att tala in barnramsan "Mary had a little lamb" - till hans förvåning så spelade maskinen upp det han sagt.


Då skulle jag velat vara med

Frasses musikmuseum i Simrishamn vill jag nog väldigt gärna besöka.

"Frasses musikmuseum i Simrishamn vill jag nog väldigt gärna besöka. "
Gör det Bravo det är en upplevelse fast det är länge sedan jag var där själv.
Skall kompenseras runt jul förhoppningsvis

Härligt, härligt eliot!!

\\K-man

Det här var en trevlig tråd, kom att tänka på att jag har en del stenkakor men tyvärr ingen grammofon att spela dom på.


 

I och med att fonografer blev mer och mer utbredda så kom kraven på en standardisering och i slutet på 1880-talet enades Edison Records, Columbia Phonograph och andra bolag att använda vaxcylindrar på c:a 10cm längd, 5cm diameter.
Med en inspelningshastighet på 120 varv per minut kunde man bara spela in 2 minuter på dessa vaxcylindrar.

För att inte förstöra spåren så fanns det regler hur man skulle hålla cylindrarna som bestod av mjuk vax utanpå.



De klarade ett tiotal uppspelningar och man kunde då ta med sig vaxcylindern tillbaka till affären och då fick man lite pengar tillbaka vid köp av en ny.

Förutom den korta speltiden som av naturliga skäl begränsade vad man kunde spela in så fanns det inget sätt att massproducera cylindrar utan artisten fick helt enkelt upprepa framförandet många gånger. Vilket naturligtvis var både tidskrävande och dyrt.

Varje cylinder var en master om vi skall använda modernt språkbruk från produktionen av vinyl och CD. I början på 1901 hade man lyckats utveckla en teknik att pressa cylindrarna från en förlaga. För att åstadkomma detta och för att öka hållbarheten så använde man hårdare vax. Processen kallades Gold Moulded eftersom guldånga användes vid processen. Den ursprungliga vaxmastern var både större och hade större spår och var naturligtvis gjord med dåtidens absolut bästa teknik. Själva processen är rätt komplicerad men detta ledde till att man från en gjutform kunde gjuta 120 till 150 cylindrar om dagen. Skivorna hade 100 spår per tum vilket motsvarade 2 minuters speltid. Fram tills nu hade man anpassat hastigheten mellan 90-144 varv per minut för att få plats med ett helt stycke på skivan. 1902 blev hastigheten standardiserad till 160 varv per minut.

Här ser vi en vaxrulle-katalog från 1903

och vaxrullarna kom i papprör

Two Edison vaxcylindrar och innanför deras pappbehållare.

Pappbehållarna som hade lock på båda sidorna hjälpte till att skydda inspelningarna.
- Dessa behållare och formen på cylindrarna gav upphov till uttrycket Canned music.

De stora internationella tillverkarna var Edison, Columbia och franska Pathè


Här ser vi en Columbia Graphophon från 1904 med vaxrullar


....så som den står här beräknas auktionspriset bli omkring $1000

1906 började ett nytt företag - med det fantasieggande namnet ( ) - Indestructible Record Company massproducera musikcylindrar gjorda av celluloid, en tidig hård plast, som inte gick sönder om man råkade släppa det och som kunde spelas tusentals gånger utan att slitas ut. Dessa hårda cylindrar kunde man inte själv spela in på som med vaxcylindrarna men höll däremot i stort sätt evigt och anses vara de ”konserver” som håller längst utan slitage om man jämför med vinylskivor och tonband. Denna överlägsna teknik köptes upp av Columbia Phonograph Company som dumpade återstoden av sina pressade vax cylindrar på Edisons hemmamarknad via the Sears Roebuck mail order katalog.

Det var emellertid Edison själv som satt sig i denna prekära situation då han själv fått ett patent för celluloid musikcylindrar 1902. Istället för att börja producera sådana så satsade han på att eliminera konkurrenterna. Han gick därför till domstol mot en man som hette Lambert som redan år 1900 hade startat ett företag för att producera celluloid cylindrar och hävdade att denne gjort intrång på Edisons patent. Edison förlorade men knäckte Lambert.
Vilken typ - man blir nästan förbannad i efterskott

Edisons företag utvecklade en egen typ av cylinder bestående av en sorts plast kallad Amberol men de höll inte den kvalitén som Columbias motsvarighet. Vid ungefär samma tid introducerade också Edison 4 minuters cylindrar. Den dubbla tiden uppnådde han genom att öka spårtätheten till 200 spår per tum. Eftersom spåren var tätare behövdes speciella adaptrar för att konvertera den gamla fonografen så att den kunde spela de nya cylindrarna.

Vi ser här Edison Home Model D som tillverkades av Edisons National Phonograph Co. 1908 till 1911 och kostade då $40.



Denna version hade en s.k. "reproducer" som gjorde att den kunde spela upp både 2 och 4 minuters rullar.



Man kunde även få Edison Home Model D med lite mer färgglatt horn



1912 introducerade Edison en förbättrad cylinder gjord av något som han kallade Blue Amberol. Om jag förstått det rätt så bestod detta material av celulloid plast med en kärna av gips-liknande material. Dessa cylindrar utgör peaken på fonograf cylinder tekniken.

Samma år lämnade Columbia cylindertekniken för att koncentrera sig på grammofonen. Tiden före första världskriget tävlade dessa båda format med varandra om publikens gunst. Ljudkvalitén i ett ljudspår är inte tvunget bättre om det är ingraverat på en skiva eller på en cylinder och det var andra faktorer som fällde avgörandet.

Det är ju faktiskt lätt att glömma bort historien och bakgrunden i jakt på alla nyheter och "fantastiska" förbättringar. En återblick kan nog ge möjlighet till sans och balans.

Håller helt med
- En tillbakablick ger perspektiv på tillvaron

Jag har plockat information från många olika ställen men jag har velat undvika svenska ställen för då blir man så lätt påverkad och det är lätt att man då tar information rakt av eftersom man inte hittar ett bättre sätt att uttrycka sig på.

Det finns emellertid en svensk sajt som jag varmt rekommenderar:


Klicka på bilden så kommer du till Svenska Fonografinspelningar

...och då speciellt teknikdelen och historiedelen

//Eliot

Intressant och bra tråd

Tekniken är fascinerande men vad var det för musik som de klämde in på dessa 2-4 minuter

Här är länk till det första som spelats in
T.A.Edison himself
http://history.acusd.edu/gen/recording/mary.html

Många poplåtar ligger mellan 2 och 4 minuter, t.ex. är Norah Jones, Don't know why 3.05 min. Tittar man på hela CD'n så uppfyller 12 av de 14 på CD'n Come Away With Me kravet och de resterande ligger strax utanför...

- Alternativet var ju ingen musik alls

Jag tror att det kunde vara (patriotisk-) marschmusik av John Philip Souza (1854-1932) som var mycket populärt på den tiden

//Eliot

Jag har en del riktigt gamla stenkakor
När jag kommer hem från jobbet kan jag leta upp någon och skanna in skivettiketten.
Mats

Jag fann detta:

Patriotismen känns bekant!

Så här kunde skivetiketterna se ut på den tiden

Detta exet är pressat endast på ena sidan

Redan på stenkakans tid fanns det något man kan kalla skivvård
Här är det en affär i Uppsala som har lagt in lite om skivvård i skivfodralet.
Inspelningen är Hugo Alvens-Midsommarvaka framförd av hovkapellmästare Armas Järnefelt(1869-1958)

Observera extra noga punkt 6 som förklarar lite om nålens betydelse

Tack EAR
Fantastiskt fina och intressanta bilder

Vi ser att allt upprepas och vi skiljer oss inte så mycket som vi kanske lätt vill tro från den tidens människor

Vi återkommer till stenkakorna men först måste vi återvända till 1880-talets senare hälft där vi träffar på den tyskfödde Emile Berliner (1851 - 1929) som intresserade sig för allt som hade med ljud att göra. Medan Edison och Bell&Tainter stred med varandra arbetade han på en helt annan typ av uppspelningsapparat.

När det gäller gravering så kan man välja rörelser upp och ned ("berg och dalar"), "vertikala" inspelningar eller alternativt horisontella rörelser, "laterala" inspelningar.

De första platta skivorna gjordes som ett experiment av Charles Tainter 1881. De bestod av en galvaniserad lateralt graverad skiva eller som Tainter uttryckte det: "zig-zag" spår. Den hade gjorts med en speciell svarv som graverade en vaxmaster som var galvaniserad med koppar. Skivan var 10 tum i diameter med mycket breda spår som var tänkta att avläsas med en luft-jet apparat som Chichester Bell precis hade utvecklat.


Nu blev det inte så utan Bell&Tainter presenterade istället sin grafofon 1886. När Emile Berliner såg denna demonstreras började han omedelbart att utveckla sin egen apparat. Året därpå tog Emile Berliner patent på en apparat han kallade "Gramophone" som använde en skiva som hade blivit fotograverad med ett lateralt graverat spår.

I maj 1888 demonstrerade han en förbättrad grammofon där han använde en flat 7 tums skiva med lateralt graverat spår på ena sidan. Denna vreds för hand med 30 varv per minut och hade då en lagringskapacitet på 2 minuter


Berliners grammofon från 1888

Amerikanska Library of Congress har följande uppdrag

Vem var nu denne Emile Berliner ?

Emil Berliner (1851-1929) föddes i Hannover Tyskland som fjärde barn i en barnrik judisk familj med 13 barn varav 11 uppnådde vuxen ålder. Fadern var köpman och Emil fick redan vid 14 års ålder sluta skolan och hjälpa till med försörjningen av den stora familjen. Han hade under en tid olika jobb och visade då prov på stor teknisk fallenhet då han bl.a. konstruerade en vävstol.
Vid denna tiden hade Hannover tagits över av militanta Preussare i Bismarks strävan att ena Tyskland under Preussens ledning. Nu blev klimatet allt svårare för judar och när Emil riskerade att bli inkallad i krig så beslöt han att åka till Amerika. Som 19 åring anlände han 1870 till amerika där han arbetade som affärsbiträde i Washington, D.C. Då han hade en osläckbar nyfikenhet och törst efter kunskap beslöt han sig för att bege sig till New York och bytte i samma veva förnamnet till det mer anglosaxiga Emile. Han arbetade där hos Dr. Constantine Fahlberg (som upptäckte sackarin) medan han studerade vid Cooper Institutet (numera Cooper Union). 1876 återvände han till Washington, D.C.

Vid denna tidpunkt var Bells telefon på allas läppar och Emile Berliner bestämde sig för att göra egna undersökningar. Ett problem med Bells telefon var att sändare och mottagare befann sig tillsammans vilket gjorde att man var tvungen att snabbt växla från mun till öra och omvänt. Dessutom var man tvungen att prata mycket högt för att bli förstådd och längre avstånd fungerade inte. Man visste redan att motståndet mellan en metallspets och kolskikt beror på trycket. Detta ledde i april 1877 till uppfinningen av kolmikrofonen av Emile Berliner. Mindre än en månad efter det att han skapat en fungerande mikrofon så löste han nästa stora problem: det snabba avtagandet av den elektriska strömstyrkan med avståndet. Genom att inkludera en induktionsspole (transformator) till sändaren övergick telefonen från att vara en kuriosa till ett funktionellt instrument.

Han fick nu anställning hos Bell Telephone Company (senare AT&T) som han sålde rättigheterna till. Det var först nu som de kunde massproducera telefoner.

Han blev sedan kallad till Boston (Massachusetts) och Massachusetts Institute of Technology (MIT). Det var där som Emile Berliner 1887 uppfann grammofonen....

Den här historielektionen måste vi ta copyright på...

Tackar - jag lär mig också jättemycket när jag skriver ner detta

- Det kallas learning by teaching och är faktiskt en av de bästa sätten att lära sig något

Klart intressant, man lär sig helt klart.
Tack för undervisningen!

Tekniken som Emile Berliner använde sig av för att skapa sina skivor kallas etsning och de som har etsat kretskort känner väl till tekniken. Här finns annars en beskrivning på Wikipedia

Emile Berliner använde en med vax beskiktad Zink- eller Kopparplatta. Efter att ha graverat ljudspåret i vaxskiktet så stoppades plattan i ett syrebad som inte angrep de delarna av plattan som fortfarande hade vax, de friliggande spåren blev emellertid etsade så att när man tog bort all vax så hade man en graverad metallskiva. Den äldsta ännu bevarade skivan är en zink-skiva tillverkad den 25. 10. 1887 av Berliner själv.

Även om Berliners system var mycket ljudligt så var kvalitén på ljudet sämre än hos vaxcylindern. Svagheten låg i återspelningen. Apparaten hade en liten vev som var förbunden med en rem som drev skivspelaren. Man var tvungen att hålla i apparaten medan man vevade med (förhoppningsvis) 70 varv per minut och sänka ned nålen i spåret när man ville lyssna. Knappast någon kunde hålla hastigheten och någon var tvungen att hålla i maskinen så att inte vevandet skulle få nålen att hoppa och avbryta uppspelningen.



Berliner hade emellertid upptäckt att han kunde använda zink-skivorna för att göra pressmatriser som han sedan kunde använda till att producera skivor i nästan obegränsat antal. Liksom när det gäller bilder där ett negativ visar "omvända" färger och ett positiv(=diabild) visar riktiga färger så pratar man här om ett positiv och ett negativ där slutprodukten och urskivan är positiv medan pressmatrisen är ett negativ

Han började redan i augusti 1888 med att pressa negativen i mjukt material. Han prövade olika material som pressmassa och fann att slutligen i juli 1889 att hårt vulkaniserat gummi hade de bästa egenskaperna.

Han satsade först på europa där han gav en demonstration av sin grammofon den 26 Nov. 1889 i Berlin. Den första pressningen av 25,000 enkelsidade 5 tums skivor tillverkades i Europa i slutet på 1889, men

Grammofonen förbättrades ständigt och i början på 1896 gav Berliner i uppdrag till Eldridge Johnson att utveckla en förbättrad fjädermotor för den förbättrade grammofonen som beskrevs i en artikel i Scientific American May 16, 1896. Den 10 augusti samma år beställde Emile Berliner 200 sådana grammofoner av Johnson till ett nettopris av $4 styck.

Hans val av Eldridge Johnson som underleverantör kom att visa sig få långtgående konsekvenser. Inom bara några år skulle denne komma att ta över produktionen av grammofoner under sitt eget varumärke Victor Talking Machine Co. samtidigt som Berliner själv inte skulle vara involverad mer

Det är mycket tjuv och rackarspel

1895 hade Berliner hade fått sitt patent godtaget som beskrev en grammofon med en

Läser man texten på annonsen så står det:

Otroligt intressant läsning Eliot
Och vilket jobb du har lagt ner på detta
Mvh/Mats

Kontraktet mellan Frank Seamans National Gramophone Company och Berliner Company gällde 15 år och specificerade att National Gramophone Company skulle ha ensamrätt att distribuera och marknadsföra Berliners produkter. När vinsten för Berlinger ökade så ville Seaman omförhandla kontraktet som gällde fram till 1911 - men Berlinger vägrade.

Vid samma tid var konkurrensen mellan Berliner och Columbia hård och Columbia bestämde sig att undersöka om inte Berliner kunde ha gjort patentintrång. Columbias Edward Easton anlitade sin mest fantasirika advokat Phillip Mauro. Det patent som låg till grunden för Columbia Graphophone var Bell/Tainters patent från 1886. I det stod att läsa att en "needle moved by a groove" spelade upp inspelningen. Det var en mycket förenklad beskrivning och faktiskt felaktig eftersom nålen inte fördes av spåret utan rörde sig med konstant hastighet sidleds i deras konstruktion.

Phillip Mauro tittade på när en Berliner grammofon spelade av en inspelning. Han såg att nålen drogs med av spåret precis som det gör på en modern LP-skiva. Även om Bell och Tainter inte hade konstruerat sin grafofon på det viset så tyckte han att patentets ordalydelse gav dom rätt att angripa – och han valde då att angripa Frank Seaman och National Gramophone Company.

Det var i den här vevan som Seaman grundade Universal Talking Machines Co. och började producera Zon-o-phone och ville få Berliner att köpa apparater från honom istället för från Eldridge Johnson. Berliner vägrade då han misstrodde Seaman och hade ett gott arbetsförhållande med Johnson och dessutom tyckte han inte att Zon-o-phone hade samma kvalitét som deras maskin. Eftersom Berliner inte ville köpa Zon-o-phone så sålde han dom själv vilket naturligtvis Berliner tog som ett kontraktsbrott. Men enligt samma kontrakt var Berliner tvungen att använda sig av National Gramophone Company för att sälja sina produkter.

Frank Seaman hade hemliga överläggningar med Columbia och Phillip Mauro och i slutet av 1899 gick de gemensamt ut i pressen

Nu när Berliner Gramophone Company inte fanns längre började Seaman att använda mastrar från Berliner för att pressa skivor under Zon-o-phone namnet. Företaget var emellertid underfinansierat och köptes snabbt upp av Columbia.

Emile Berliner själv var nöjd med att låta företaget gå i graven. Han hade tjänat mycket pengar och drog sig tillbaka. Detta ställde till problem för alla involverade i Berliner Gramophone Company och då speciellt tillverkaren Eldridge Johnson. Han hade inte varit sysslolös när han arbetade för Berliner utan han och hans medhjälpare Alfred Clark hade konstruerat om nästan allt och inte bara uppspelningen utan de hade även förbättrat skivorna. Man har funnit testinspelningar som Johnson gjorde i slutet på 1890-talet och de är mycket bättre än de skivor som Berliner gjorde.

När nu Berliner försvann så hamnade naturligtvis Johnson i en svår sits. Genom Berliner hade han blivit en rik man men hela hans förmögenhet var investerad i fabriker. Han hade också många anställda och höll just på med att bygga ut fabriken – så det hela kom vid en mycket olämplig tidpunkt. Det hela kom som en blixt från en klar himmel.

Vad som var förargelse för Berliner var en katastrof för Johnson. Det enda han kände att han kunde göra var att själv starta ett företag Consolidated Talking Machine Company. Han startade företaget tillsammans med en advokat Leon Douglas och tillsammans lyckades de skrapa ihop $5,000.00. Det första de gjorde var att spendera $2,500.00 i annonser. De hade en bra reklam. Den sa helt enkelt att om du hade en Berliner Gramophone så skulle du skicka adress och serie nummer så skulle de skicka en grammofonskiva som de lovade skulle låta bättre än någon de hittills hört.

Det skulle jag inte ha tackat nej till



Detta var första steget mot framgång och han började producera skivor i stora kvantiteter. Men när det började ljusna så dök Frank Seaman upp som hävdade att Johnson var en täckmantel för Berliner och att han bara fick sälja genom Seaman. Johnson och Consolidated Talking Machine Company vann slutligen i domstol men fick ge efter på en punkt och det gällde användandet av ordet ”Gramophone”. I mars 1901 förbjöd domstolen användandet av ordet ”Gram-O-Phone” och det blev istället "Improved Record".



Eftersom han hade vunnit över Seaman/Columbia så började han strax därefter att skriva "Victor Record" på skivetiketterna. Den 3 oktober 1901 bytte företaget namn till Victor Talking Machine Company

Som vi ser på bilden ovan hade han redan då den välkända hunden Nipper som vi känner från många skivmärken.
Vem var Nipper ?

Detta är det enda kända fotografiet av Nipper:


Nipper föddes 1884 i Bristol/England. När hans första husse Mark Barraud dog 1887 kom Nipper till Marks yngre bror Francis i Liverpool. Francis Barraud var konstnär och tydligen även intresserad av musik.
Där upptäckte han en fonograf. Det har ofta beskrivits hur förbryllad han var när han hörde en röst ur tratten, men inte såg personen. Vi vet att Nipper dog i september 1895 och vid den tiden fanns det knappast förinspelade vaxrullar utan det var nog egna inspelningar som han spelade. De som har haft hund vet hur förbryllad hunden blir om man spelat in sin röst på en bandspelare och spelar upp bandet. Detta skådespel måste ha varit så intensivt att Francis Barraud tre år efter Nippers död beslöt sig för att måla det.



Barraud daterar målningen till den 11.Februar 1899 och då har Berliners grammofon slått igenom och det var ju också positivt eftersom bilden kom att pryda etiketten på många stenkakor och sedan LP-skivor.

*Haksläpp*

Den ursprungliga tavlan av Francis Barraud (1898) hade titeln
Dog looking at and listening to a Phonograph
men blev sedan omdöpt till His Master's Voice


Hunden och fonografen var placerade uppe på en likkista och hunden lyssnade antagligen till sin avlidne husses röst.

Barraud misslyckades med att sälja målningen till ett fonograf bolag men 1899 köpte the Gramophone Company målningen med pålagan att Barraud skulle ändra om målningen så att den föreställde en terrier som lyssnar på en grammofon. The Gramophone Company använde bilden första gången år 1900. Efter önskemål från grammofonens uppfinnare Emile Berliner så fick the Victor Talking Machine Company de amerikanska rättigheterna till bilden.
Victor använde bilden mer än sin partner i england och från och med 1902 fanns en förenklad teckning av hunden och grammofonen på varje skivetikett. Tidningsreklam uppmanade skivköpare "Look for the dog".

Som sagt, tjuv och rackarspel är inget nytt, och det gick INTE lugnare till förr.
Vi tackar för denna lektion i mänskligt beteende och moral.

Vi skall nu titta på arvet efter Emile Berliner


Berliner gramofonskiva från 1897 med George W. Johnson (1855?-1914)

Berliner grundade 1895 företaget Berliner Gramophone Company i Philadelphia. 1897 grundas hans engelska samarbetspartner The Gramophone Company Ltd i London av Willam Barry Owen och i december 1898 grundar han tillsammans med sin bror Joseph Deutsche Grammophon Gesellschaft i Hannover. Där byggde han den första fabriken enkom för tillverkning av skivor.

The Gramophone Company Ltd använder 1898 varumärket "Recording Angel" på sina skivetiketter. 1900 registrerar man varumärket "His Master's Voice" och 1909 så dyker hunden upp skivetiketter för HMV. Eftersom Owen 1900 får tillverkningsrättigheterna till Lambert skrivmaskiner så byter företaget namn till The Gramophone & Typewriter Ltd - men redan 1907 byter man tillbaka till The Gramophone Company Ltd. 1931 slår man sig samman med Columbia Graphophone Company Ltd och bildar Electric & Musical Industries Ltd (EMI).
När Berliner Gramophone Company hade försvunnit från amerika så samarbetade the Gramophone Company Ltd istället med Victor Talking Machine company som man ju kan säga tog över arvet efter Berliner.

När Berliner inte fick tillverka sina produkter i amerika så flyttade han företaget år 1900 till Montreal, Canada. Montreal valdes antagligen för det var bra tågförbindelse till Philadelphia där företaget låg tidigare. Mellan 1904 och 1906 tillverkar the Berliner Gramophone Company flera olika typer av grammofoner vid Montreal fabriken - men dom stora affärerna ägde rum i USA där andra kapitaliserade på Berliners uppfinningar.

1924 köptes the Berliner Gramophone company upp av Victor Talking Machine som 1929 gick samman med RCA och bildade RCA Victor.

Här kommer då en skiva från runt 1912-13(enl min far)som är svensk fast pressad i Tyskland i Hanover närmare bestämt och här är då den berömda hunden med

Observera att det står Gramophone concert record på skivan och inte His Masters Voice