Hem

Om 

Support

Tips&Trix

Annonsera

Kontakt

  SÖK PRODUKT

  ERBJUDANDE

  NYHETER                                                LÄNKAR

                                       
      

                      Förstärkare

                       Receivers

                         Spelare

                       Högtalare

               TV/Projektor/Skärmar

                CD/DVD/VCR/Vinyl

                   Tillbehör
                  Frakt och returer
                         
 
          

Copyright ® 2006 HiFiGoteborg.se
All Rights Reserved

          
       Besök Våra Partner i Sverige
     
 

 

 

   Vinyl-snack (1973)

Vad har genomsnittskonsumenten — om han nu låter sig tänkas — för möjligheter att kontrollera kvaliteten på den (dyra) grammofonskiva han köper i handeln?

Nästan ingen alls. Skivan har blivit en basarvara.

Världen över stiger missnöjet alltmer med en betydande industrigrens alltför ofta klart undermåliga produkter, fackpressartiklar och insändare i USA och i England samt på kontinenten har satt ljuset på produkter av ett utförande som ibland har tycke av rena skojet.

Förf är välkänd i branschen och inspelningstekniker hos Metronome i Stockholm. Han har synat skivbranschen lite närmare och redogör här för vilka strålande möjligheter det finns att åstadkomma riktigt dåliga skivor...

Att publiken knappast har lust att tolerera de här förhållandena är klart — men var tänker branschen sätta gränsen?

Runda skivor — en förtroendesak!

■ ■ Få köpsituationer kan erbjuda konsumenten så många strålande tillfällen att köpa grisen i säcken som just "grammofonaffären". I en bransch som nästan helt domineras av den s k rackförsäljningen, har kunden ingen som helst möjlighet att själv kontrollera varans kvalitet eller beskaffenhet. Det blir ett lotteri, närmast, om man råkar få en godtagbar produkt. Provlyssning av skivor förekommer inte utom i undantagsfall, och då på ofta skrattretande dåliga anläggningar, som verkligen inte ger utrymme för kvalitetsbedömningar. Medan hemanläggningarnas kvalitet ökar, verkar det världen över som om skivornas kvalitet skulle sänkas undan för undan! Förhållandena har också resulterat i skarp kritik i fackpressen världen över, i arga insändare osv.

Vad har köparen för garanti att mappen innehåller en acceptabel vara? Om skivan får provspelas i affären, är faran överhängande att den redan är misshandlad när den köps. Även om skivan är provspelad i affären, kan det vara ett exemplar som redan har reklamerats och sedan helt sonika ställts tillbaka i sitt fack för att säljas till en ny, mindre skeptisk — eller initierad — kund.

Vissa affärer är iskalla när det gäller reklamationer. Köpt är köpt, lagt kort ligger är parollerna, byte medgives inte. Den, som råkar ut för en dylikt tredskande skivkrämare, gör klokast i att kontakta det aktuella skivbolaget direkt, där man oftast visar större förståelse, dikterad av en uppriktig önskan att tillhandahålla en fullgod produkt. Ett skivbolag som lägger ner tiotusentals kronor på studiohyra, musikergage och andra poster vill inte riskera ett dåligt renommé till följd av felaktigheter i den slutliga produkten = skivan.

Felen ligger knappast i inspelningsledet

För att ringa in de felmöjligheter som finns, måste vi närmare skärskåda hur framställningen av en skiva går till.

Det första som behövs för att göra en skiva är ett program. Här frestas man säga: Vad som helst, bara det hörs! Detta verkar nämligen vara mottot för en god del av dagens produktion i grammofonbranschen.

Väljer vi att spela in t ex ett popband ger oss redan det unika tillfällen att avnjuta höggradig förvrängning, tom innan det har blivit en skiva! Popbandets förstärkare är bara de behäftade med så hög distorsion, att de omöjliggör en så kallad High fidelity-inspelning. Genom att dessutom driva förstärkarna nära den gräns då högtalarna förgasas eller splittras till konfetti, framträder brus och brum med en nivå som endast obetydligt underskrider det ljud som elgitarrerna själva avlämnar. En dynamik på 3 dB är ett gott värde på en popförstärkare, men kan ytterligare minskas om man använder en s k fuzz-box, ett namn som målande beskriver apparatens undergörande inverkan på ljudkvalitén. Den som klagar på pressningen på en fuzz-gitarrskiva är således ute i det ogjordaste av väder (har hänt: "gitarren låter inte rent").

Det är alltså viktigt att skilja på de "fel" som redan finns i inspelningen och de defekter som uppkommer på ett senare stadium. När det gäller inspelningar av mera konventionell typ, kan man vara säker på att alla eventuella missljud uppmärksammas av teknikern eller producenten och åtgärdas innan originalbandet får gå vidare till gravering. Klickar och sprakningar kan klippas bort, brum och brus kan ofta elimineras med filter, och i omöjliga fall tar man ju en tagning till. Man kan alltså vara ganska säker på att påvisbara fel i de flesta fall inte ligger i inspelningen, utan har uppkommit i ett senare led i produktionen.

Varning för "patenterad" LP-singel av märkligt slag

Nästa steg är graveringen av det färdiga originalbandet till lackskiva. Med en graverdosa, som i princip är omvänd pickup, ristas spåren in i en relativt mjuk lackskiva, som utgör grund för kommande pressmatriser. Vid graveringen sker en avvägning mellan nivån å ena sidan och speltiden å den andra. Lång speltid ger lägre ljudstyrka på skivan, vilket förklarar varför alla skivor inte är lika starkt graverade. Är speltiden kort, vill man naturligtvis ta till vara den extra dynamik man har till förfogande och höjer således nivån. Vid ökad utstyrning på skivan ökar dock även avspelningsdistorsionen, medan en lägre nivå ställer större krav på en tyst pressning.

Ökad nivå på graveringen ger alltså ökad avspelningsdistorsion, upp till den punkt där skivspåret svänger så våldsamt att det går ihop och det således helt enkelt inte får plats mera. En allt för svag utstyrning ställer alltså större krav på en tyst pressning, vilket gör att nivån inte kan sänkas hur mycket som helst utan andra åtgärder får tillämpas. Vid extremt starka signalamplituder kan det hända att pickupen inte klarar av att hänga med i skivspåret, utan kastas ur. För att klara av detta problem har man ofta en automatik inbyggd i graververket, som gör skivspåret djupare vid starkare amplituder, så att pickupens nål lättare stannar kvar på skivan under avspelning.

Distorsionen ökar, ju närmare etiketten man kommer. Detta på grund av att tätheten hos informationen ökar, eftersom man har lägre periferihastighet i innerspåren. Ett varv är ju mycket kortare inne vid etiketten än vid ingångsspåret till skivan, men det måste ändå rymma lika mycket information. För att råda bot på detta använder vissa grammofonmärken en sorts "fördistorsion", dvs man graverar in viss distorsion på skivan, som sedan "tas ut" av avspelningsdistorsionen. RCA:s DYNA-GROOVE-SYSTEM är ett exempel på detta. En annan lösning är den elliptiska nålen, som anses följa det graverade spåret med större överensstämmelse än den vanliga, sfäriska nålen. Har man då en Dyna-groove-platta, kommer inte avspelningsdistorsionen att bli tillräckligt hög för att ta ut "fördistorsionen" och resultatet kan då faktiskt bli ännu högre distorsion!

Vad beträffar brus så är lacket det tystaste mediet i hela kedjan. Den som har haft tillfälle att lyssna på ett s k graverlack" hämtar sig inte på åtskillig tid därefter. Den häpnadsväckande tystnad som råder innan musiken börjar är en enastående upplevelse för den som hittills endast hört pressade skivor, dvs produktionsexemplar. Lack är den sanna Hi Fi-upplevelsen.

Graveringen är en till ytterlighet anpassad balansgång, tidskrävande och tålamodsprövande. Mer än en gång har det hänt att tekniker drivits till vansinne av omöjliga graveringsuppgifter, som t ex åtta minuters singleskivor med stark popmusik, vassa "s"-ljud från obegåvade sångare med felaktig tandställning eller grava gomdefekter av starkt intresse för doktorander eller "live"-upptagningar i stereo med fasförhållanden som får graverdosan att vrida sig som en korkskruv i ett tillstånd av stark vånda.

Ett "patenterat system" för gravering av extremt långa singelskivor har f ö sett dagens ljus i USA. Med detta förnämliga "system" kan man pressa in en normal LP:s speltid på en single. "Systemet" innebär att man beskär all bas på inspelningen. Basen är i spårgraveringshänseende nämligen mest utrymmeskrävande på skivan — ett gammalt knep — men hur man kan få patent på detta är en gåta för (nästan) alla i grammofonbranschen! Varning alltså, för "patenterade LP-singlar"!

Matrisfel går igen på hela skivserien

Efter graveringen går det färdiga lacket till matrisering. Lacket besprutas med silverlösning, som gör det möjligt att fälla ut den nickelbeläggning som utgör den första s k fadermatrisen, som alltså är en negativ avbild av lacket. Beroende på skivans förväntade framgångar nöjer man sig antingen med fadermatrisen eller fortsätter proceduren med en sk fullutveckling. Om man räknar med en mindre upplaga låter man fadermatrisen gå direkt till presseriet. Tror man på en större upplaga låter man göra en "moder" av "fadern" på samma sätt som man fick "fadern"från lacket. På så sätt slipper man gravera om, ifall man behöver fler pressmatriser. Om det sedan behövs flera pressmatriser kan man då enkelt få dessa av modern, som ju i princip är samma sak som den första lackskivan, bara med den skillnaden att "modern" är av metall, och således mera hållbar. Lacket kan dessutom inte lagras, då det tenderar att flyta ut, dvs försöker återta den ursprungliga form som det hade innan det var försett med några spår.

Felaktigheter i matrisering kan uppstå t ex när nickerbeläggningen skall lossgöras från lacket. Små bitar kan följa med från lacket och åstadkomma knäppar i den färdiga pressningen. Otroligt nog, så går det faktiskt att "radera" ett fel på en matris! Skickliga "matrisörer" kan med hjälp av nålar och allehanda precisionsverktyg operera bort knäppar och dylikt. Ibland kan utfällningen av nickel bli ojämn och då ge upphov till brus och knaster. Ett fel på en matris innebär självfallet att alla skivor pressade med den matrisen blir bristfälliga. Misstänker man att felet ligger i matrisen, hjälper det således inte att byta sin skiva mot en ny. Chansen är överväldigande att även den är pressad med samma matris.

"Groove-guarcT-behandlingen en antik relikt från växlartiden

Från matrisverkstaden går pressmatrisen vidare till presseriet. Matrisen "knäcks", dvs bockas i ytterkanten för att ge form åt den allmänt avskydda "groove-guarden"! Dvs den förtjockning i ytterkanten som gör att spelytan på skivan inte kommer i kontakt med en eventuellt underliggande skiva vid avspelning med skivväxlare. De tarvliga och missledda Hi Fi-entusiaster som är så besvärande lata att de måste använda skivväxlare är dessbättre mycket lätt räknade. Ändå måste miljontals hängivna musikälskare dras med det dånande oljud — icke olikt en cement-bländares fall från fjärde våningen — som detta övergrepp på matrisen ger upphov till. Önskad av ingen fortlever "grove-guarden"- att bli till på slentrian i presserierna världen över. Förf kan inte finna något rationellt skäl till att man behåller den här ostkanten. Vet någon annan det?

Innan matrisen monteras i pressverktyget har den försetts med det hål i mitten som slutligen blir till skivans centrumhål. Centrumhålet utföres således efter det att själva matrisen är gjord och är alltså inte en kopia av graverlackets mitthål. Detta förklarar varför en skiva så ofta kan vara ocentrerad. Om skivan är ocentrerad uppstår svaj, dvs tonerna får en glidande karaktär som är mycket obehaglig att höra. Svaj kan också uppstå om skivan är bucklig. Detta kan ha hänt genom att skivan har hanterats ovarsamt medan den fortfarande var varm, eller genom felaktigheter i monteringen av matriserna i pressverktyget. Allt det här är tyvärr så vanligt att det snarast är regel idag — skivorna vajar av och an och går i en åtta på skivtallriken medan tonarmen jobbar som en pistong eller vevsläng upp och ner.

I pressverktyget sitter nu två matriser — skivans fram- och baksida — och mellan dem läggs en klump vinyl, som under värme och tryck pressas till en färdig skiva. Man låter ånga cirkulera i pressverktyget till dess plasten har smält ut, varefter vatten får passera för kylning av matriserna och skivan.

Med dagens stressade produtkionstakt händer det alltför ofta att man inte tillåter pressningen ta den tid den tar. Genom att minska tiderna för uppvärmning och avkylning kan man öka produktionstakten = öka vinsten. Skivköparna ropar efter mera skivor i snabbare takt än vad presserierna hinner leverera.

Vådan av att minska tiderna visar sig dock pinsamt tydligt för konsumenten. Det brus, språk, fnassel och dånande buller man inte sällan kan höra från skivan är allt exempel på de akustiska sensationer som kan uppstå i pressningen! Det finns knappast något oljud som inte kan framställas i pressningen! Brusande havsvågor, skällande hundar och jordbävningsliknan-de avgrundsmuller — ingenting är omöjligt. Kvalitetskontroll förekommer ■— dock med karaktären av stickprov. Kontinuerlig övervakning skulle ställa sig för dyrt.

För att dryga ut pressmassan använder sig mindre nogräknade (amerikanska) presserier av det spill som uppkommer t ex vid trimningen av den färdiga skivans kanter och blandar in det i pressmassan. I detta spill kan förekomma allt mellan himmel och jord: damm, gamla etiketter, fickkam-mar eller byxknappar. Vi har också metoden att låta blåsa in luft i pressmassan, vars sammansättning skiftat med åren. Då kan det bli en icke önskvärd "utdrygning" genom att massan och sen skivan får fullt av mikromängder luftbubblor över sin yta som brister vid avspelning och ger distorsion. Osv! Denna massa används till "mindre krävande" pressningar som t ex popsinglar. Egendomligt nog har det alltid debatterats livligt huruvida amerikanska pressningar skulle vara sämre än europeiska, medan debatten i Europa har gällt om de amerikanska pressningarna skulle vara bättrel Allt kan givetvis nyanseras, och det finns utan tvivel förnämliga USA-tillverkade skivor. Men något generellt är svårt att göra gällande.

Köp snabbt — då är kvalitén bäst!

Matriserna slits givetvis undan för undan. Man kan räkna med att de första 2 000 skivorna är av god kvalitet. Sedan försämras den successivt. Vissa presserier kanske pressar upp tiotusentals popskivor av en matris, speciellt om det är en högaktuell skiva som skivbolaget vill ha fram så många som möjligt av på kortast möjliga tid. Det är säkrast för skivköparen att få ändan ur vagnen och bestämma sig för vilken skiva han vill ha, innan matriserna har gått 25 000 exemplar! Det är alltid en märkbar skillnad mellan de första pressningarna av en amerikansk platta och de som kommer några månader senare!

Att märka är, att inget samband finns mellan skivpriset och varans kvalitet. Det finns i marknaden billighetsskivor av en kvalitet, som vida överstiger många full-prisskivors. Framställningen av lågprisskivor följer samma mönster som framställningen av fullprisskivor. Samma omsorg läggs ner på gravering, matrisering och produktionen i övrigt, bara med den skillnaden att programmet i de flesta fall har varit utgivet tidigare och på så sätt oftast redan är kostnadstäckt och avskrivet av skivbolaget. Man kan t o m gå så långt, att man som regel kan påstå, att dagens låg-' prisutgivning är av högre kvalitet än den gamla originalutgivningens. (Bl a beroende på förbättrad apparatur.) Idag görs det t ex underverk med gamla 78-varvare, som återutgives på LP med en kvalitet väsentligt överlägsen originalets raspiga shellacks-skiva! (Vi har tidigare beskrivit sådana "elektroniska restaureringar".)

Varning däremot för fusk-stereoskivor! Dessa s k electronics reprocessed, "rechan-nelled" och dylikt som förekommer i marknaden är inget annat än osmakliga falsifikat. Det är omöjligt att göra korrekt stereo av ett mono-original. I vissa fall har det gjorts horribla konstgrepp för att erhålla en grotesk stereoeffekt som spolierar hela skivan. Mystiska ekofördröjningar, filtreringar och motfaseffekter eller komprimeringar har förvanskat den ursprungliga ljudbilden intill oigenkännlighet. Det finns dock en möjlighet att originalet kan vara inspelat som flerkanals dito, så att tillfälle ges att mixa om till en stereoutgivning, men ser man på skivmappen att inspelningen är gjord 1923 är möjligheten knappast för handen. En dålig mono-gra-vering är alltid mycket bättre än en förfuskad stereo version! (Också detta har RT omskrivit tidigare.)

Är vi beredda att betala mer?

Vad finns det då för möjligheter att höja kvaliteten på skivorna? De dåliga pressningarna går att göra bättre, bara man lägger ner större omsorg vid framställningen. Att höja priserna generellt är kanske inte att förorda, men kanske att ge ut speciella "Klass A -pressningar" (t ex de första 500 exemplaren från varje matris, provspelade och kontrollerade)! Säkerligen finns det många som är villiga att betala några kronor extra för ett garanterat gott exemplar! Önskvärt är givetvis att alla skivor blir godtagbart bra, och t ex en kronas pålägg direkt till presseriet skulle kunna motivera en sänkning av produktionstempot. Man får räkna med att ett LP-exemplar endast kostar ett par kronor i ren plast- och framställningskostnad, så en kronas höjning av skivpriset skulle innebära en 50-procentig inkomstökning för presseriet!

En annan möjlighet skulle kunna vara att införa ett Dolby-system för graveringen. Originalbandet graveras då genom en Dolby-enhet och spelas av med en liknande anordning hemma i den egna stereoanläggningen. Vissa skäl talar tyvärr emot detta. All gravering sker med tillämpning av den s k RIAA -korrektionen, vilket in-nebär en sänkning av basen och en höjing av diskanten, något som ju motsva-is av en motsvarande standardprocedur avspelningsförstärkaren, fast omvänd. På a satt filtreras en betydande mängd skiv-rus vid avspelningen. Ett införande av )olby-processen vid graveringen skulle in-ebära en ytterligare diskanthöjning, vilket ite skulle låta sig göras utan att man ankte medelnivån på skivan. Lägre nivå taller större krav på en tyst pressning, >ch så är vi tillbaka där vi började! En viss orbättring bleve säkerligen fallet, men frå-:an är om den blir så pass markant att len motiverar inköpet av avspelnings-)olbyn till alla världens förstärkare? Detta ystem är ju dessutom icke kompatibelt, Ivs i den meningen att en Dolby-skiva kulle inte låta bra om den spelades av på :n apparatur utan Dolby-avspelning. knäppar och språk elimineras inte heller lelt av Dolbyn, då den endast reducerar ex det konstanta brus som uppkommer iv vinylytans små ojämnheter i skivspåret. En annan möjlighet som diskuterats är Ht höja hastigheten från 33}/3 varv till 45 iarv även för LP-skivor. Knäppar och språk skulle få kortare varaktighet och på >å sätt bli mindre störande. Skivans inbyggda brus skulle ju dessutom stiga i tonhöjd och bli mindre förnimbart, medan periferihastigheten skulle öka, med lägre distorsion som följd! Underbart! — Dessvärre skulle speltiden minska med bortåt 30 ^c. och vi har redan idag svåra problem med långa speltider. Man får inte plats med hur mycket som helst på en LP, och skulle den maximala speltiden minskas till kanske 15 minuter skulle vi vara i ett särdeles dåligt läge. — Man kan anställa intressanta jämförelser med Telefunkens resp Philips nya TV-skivor — liksom IVC:s/ RCA:s 4-kanalskivor — och den besvärande korta speltiden man intensivt arbetar att förbättra; de använda teknikerna öppnar ju i sig nästan gränslösa nya möjligheter; men kardinalproblemet är alltså den mängd speltid vilken inte gärna går att göra avkall på. — Jämför även 1950-talets korta satsning i USA på 16-varsskivor i LP-format med långt över 60 minuters speltid. De blev för dyra och kanske för långa. För hjälp åt synskadade finns annars en specialteknik med gravering som medger extremt långa speltider. Men industrin idag har standardiserat LP-skivan, så man får utgå ifrån att den behålles.

När kommer den nya skivplasten?

Om man bara kunde räkna med att alla skivköpare hade anläggningar av toppklass, kunde man redan idag höja medelnivån på graveringarna där tiderna tillåter, kanske 3 till 4 dB och genom detta få bättre störavstånd. Problemet är, att Svenssons grammofon oftast är i så undermåligt skick, att han omedelbart skulle reklamera skivorna. Hans gamla kristallpickup skulle hoppa upp ur spåret, grym distorsion skulle uppstå och vår vän skulle tycka att han fått en dålig skiva. Många av de knep som praktiseras i skivstudion går för övrigt just ut på att inspelningarna skall låta bra över en dålig anläggning. Hi Fi är det då inte tal om. Man basavskär och presenshöjer, komprimerar och filtrerar. Resultatet blir absolut inte naturtrogenhet, men väl en förkrossande effektivitet i distributionen genom små transistorapparater och plastgrammofoner.

Är det också absolut säkert att vinylplasten är det allra bästa materialet att pressa skivor av? Plastindustrin siktar ju mot ständigt högre mål, extatiska orgier i plastteknologi firas stundligen. Kan det inte vara möjligt att det kommer fram ett nytt material, mera idealiskt för skivor? Den nya plasten borde givetvis vara anti-statisk redan från början, så att man slapp Dust Bugs och liknande anordningar som många i alla fall ändå inte använder. Den nya skivan borde också vara mjuk och böjlig, med mindre risk för att den slår sig. (Fast det verkar som om Dynaflex m fl superböjliga skivor inte blivit den framgång man väntade.) En annan användbar finess vore ett "inbyggt" smörjmedel, som gjorde att både skivor och nålar sparades, liknande smörjmedel som redan finns inlagt i vissa bandsorter. Önskvärt vore även, att den nya plasten bleve lätthanterlig och snabb i pressarna, så att produktionstakten kunde ökas — med bibehållen kvalitet — och med förhoppningsvis lägre priser som följd! I samband med 4-kanalteknikens till-lämpning ser det faktiskt ut som om det skulle komma fram nya plastsorter. I varje fall uppger RCA att man har en ny plast till sina 4-kanalsskivor.

Tills vidare får vi dock dras med vår gamla plast och försöka att renodla och förbättra tillverkningsprocessen. Önskvärt vore dock att tekniska data recenserades på samma sätt som musikaliska kvaliteter i de skivrecensioner som förekommer i tidningarna. Sound är i dessa poptider lika viktigt som det muskaliska — i vissa fall, verkar det — tom ännu viktigare. Bedömningar av skivor bör alltså även ta fasta på t ex graveringsnivå och pressningens tysthet, något som ställer kraven än högre på recensenten än tidigare, men är man skiv-recensent så är man! Eller hur?

MICHAEL B. TRETOW:

 

 

 
Hem        Om           Support        Tips&Trix         Länkar       Kontakt         Hjälp         FAQ            
    Pris                 Arkiv
LOUDANDPROUD
HiFiGoteborg.se