■■ Den som följt RT:s återkommande produktpresentationer på Hi fi-sidan känner till vilken mängd modeller och utföranden det också i vårt land snabbt expanderande Japanmärket JVC Nivico står för; apparater som spänner över praktiskt taget hela prisområdet och vilka har som gemensamt drag att de är välutrustade och har det "tekniska" utseende som attraherar så många köpare. RT har tidigare provat (se 1971 nr 12) en 4-kanalig, mindre förstärkare från JVC och där 4-kanalverkan företrädesvis skulle alstras genom användning av en s k ljudfaltskoppling, ett simulerande matrisnät. Föreliggande provningsobjekt är långt mera avancerat i det att inte bara skdan "SFCS-verkan" tillhandahålles utan också "äkta" 4-kanaldo, från de nu förefintliga skivorna, tack vare anslutning till CD 4-systemets senare demodulator. Förstärkaren är med sina många möjligheter en hel programcentralenhet, till vilken — om man räknar in de fyra högtalare som den tankes driva — hela 12 ljudkällor kan anslutas! Man kan nämligen roa sig med att koppla upp fyra högtalare, en 4-kanalig hörtelefon, en gängse stereoskivspelare, ännu en skivspelare för 4-kanalskivorna, en FM-tuner, en tvåkanalig bandspelare, en 4-kanalig sådan (båda "däck"), en kassettmaskin (flerkanalig föreslås) och så demodulatorn ... Det är naturligtvis en öppen fråga i vad mån ägarna av de här nya 4-kanalförstärkarna verkligen också utnyttjar dem för 4-kanalskivor av olika slag. Många torde ha upptäckt att en dylik pjäs, använd för vanlig stereoåtergivning, högst verkningsfullt breder ut ljudet och förhöjer verkan av dem till det ibland oanade. Det är faktiskt så, att det mer eller mindre latent ligger en mängd information i skivorna som man kan utvinna med lite praktiska arrangemang — en bättre pick up, en känslig och potent flerkanalförstärkare med goda tonkontroller och möjligheter till flerledsuppkoppling av likaså goda och rumsanpassade högtalare. Dyrt? Nej, inte för den som värdesätter musik. Knappast heller för den som ger sig tid ett ögonblick med att räkna ut vad skivsamlingen representerar för värde i sig.

På "monotiden" fann inte så få att skivorna kom fram ganska mycket njutbarare över två högtalare i st för bara ett system. Stereon som följde behövde inte nödvändigtvis begränsa

högtalarinnehavet till just två burkar — RT-läsarna har av undertecknad i åratal utsatts for indoktrinering att för all del pröva en 3D-koppling med gemensam baskanal och två sidosystem. Till exempel. Den alldeles enastående uppslutningen kring RT-projektet med bygge av det stora bashornet jämte anslutna system vittnar om gensvaret. Och nu 4-kanaltekniken: Den har faktiskt gjort mycket för att gräva upp dolda tillgångar i ljudspåren hos många, under senare år producerade grammofonskivor i stereo. Vanlig stereo, alltså. Den som lyssnar på sina vanliga plattor över ett par goda hörtelefoner, inkopplade till en 4-kanalförstärkare, brukar Qckså ha mycket positivt att andra om detta. Med särskilda 4-kanalhörtelefoner låter även de gängse stereoskivorna häpnadsväckande mäktiga. Vi har till inte ringa del använt de här Nivico-exemplaren på antytt sätt och detta med stort utbyte.

Med en 4 VN —880 är man rustad för det mesta. De tidigare nämnda "ljudfältskopplingarna" är nämligen av två slag: Dels kan man välja ett läge som ger "ambiofoni" eller pseudo-stereo av det slag som många enklare förstärkare möjliggör idag. Dels kan man gå in på SFCS ("Sound Field Composing enligt Scheiber" eller "Simulated Four Channel Sound") som alltså ger matrisdecodering för 4-2-4-skivor (och som fungerar överraskande bra för både SQ- och gS-codade skivor). Vidare kan man bryggkoppla förstärkaren och låta den ge två resurskraftiga kanaler ut för vanlig tvåkanalstereo. Slutligen har man frihet att plugga in demodulatorn till CD-4 och med ett handgrepp låta förstärkaren arbeta i "äkta" 4-kanalteknik via skivorna härför.

Givetvis går det lika utmärkt att ansluta 4-kanalig bandspelare som, i det andra extremfallet, att låta det hela bli en monofonisk affär, allt efter behov och programkälla. Fullt och oinskränkt tekniskt register, alltså, tack vare 100 % kompatibilitet.

RT:s provning tar fasta på användning av 4 VN-880 tillsammans med CD 4-demodula-torn i utförandet 4 DD-5. Vi har disponerat två ex av förstärkaren men bara en demodulator huvudparten av tiden. Den 4 DD-5 vi ursprungligen hade utbyttes i somras mot en modifierad upplaga med några ändrade motståndsvärden etc sedan man kommit underfund med att de japanska 4-kanalskivorna och de US A-gjorda Quadradisc från RCA inte fullt ut fick samma egenskaper vid återgivningen.

Förpackningen som den här tolvkilos biten elektronik kommer i vore värd en berömmande harang bara den, men låt oss konstatera, att man finner sig föredömligt försedd med betryggande knippor med bjärt färgmärkt kablage, tjocka handledningar, uppkopplingsråd, servicebeskrivningar, schema, putsdukar, en specialskiva för CD 4-systemets inbalansering, nivåhållning, kanalidentifikation och bärvågskontroll, skivförteckningar, varningsord och, slutligen, en av generalagenten sammanställd och på svenska avfattad, klart vettig (tre sidor A4) handledning i konsten att koppla ihop och upp apparaturen. Som framgår av fig 2 saknas inte precis kontakter och anslutningar baktill att förväxla!

Redan vid förra Nivico-testet hade vi anledning att berömma kontrollorganen på fronten, som vi fann vara ergonomiskt förtjänstfulla, greppfasta och med distinkta lägen. 880-reg-lagen måste också få detta betyg och mer där-

till. Genomgående solida och distinkta vrid-omkopplare, där speciellt funktions välj aren och programkällornas omkopplare känns behagligt lättgående men ändå fast intrimmade. Ger en "dyr" känsla vid handhavandet.

Överst tv på fronten sitter "pinnarna" , också välkända från tidigare Nivico-appara-ter, for strömbrytare resp hög- och lågpassfilt-ret. Fronten domineras av de gulgrönt lysande VU-metrarna som indikerar nivån för de olika kanalerna, dvs det är tänkt att de skall visa utnivån från slutstegen i dB. Instrumenten är i sig enkla vridspolevisare och beror av diodkontrollerad halvvågslikriktning i effektförstärkaren. En omkopplare finns för instrumenten, med vilken deras känslighetsområde kan ändras. I läge High för man över omkopplaren då VU-instrumentens utslag blir för ryckigt stora vid låga pådrag. Enligt tillverkaren skall normal 8-ohmsdrift i låg-läget innebära 0 VU vid 32 W ut och i andra fallet har 0 VU lagts vid 3 W ut. Lågläget sänker känsligheten med ca 10 dB. RT har funnit dessa relationer mellan metrarnas utslag och kanalprestanda vid 8 ohm:

+ 3 dB 58 W

+ 2 dB 33 W

OdB 17W

- 3 dB 8,5 W 74 W

- 5 dB 5 W 46 W -10dB - 13W -20 dB

Vissa variationer förekommer exemplaren emellan, som senare skall beröras i prestandasammanhang. Kalibreringen är naturligtvis varken VU-anpassad (insvängnings- och åter-gångsstider) eller av annan känd standard.

Varje förstärkarens kanal kan tack vare förekomst av fyra små vridkontroller regleras in ljudstyrkemässigt och balanserande. Man ser omedelbart på instrumenten följden av  upp- eller nedvridning. Tydligt utmärkt genom gravyr i frontplåten är sammanhangen vred — instrument — kanal.

Två tonkontroller som reglerar bas och diskant återfinns härnäst. De har neutralläget for rak återgivning i toppläge och är snäppläges stegade, utmärkt bra med tanke på att inga vagheter vidlåder en sådan inställning — här ser man precis vilken höjning eller sänkning som sker tack vare nivåangivelserna, och inställd ratt stannar också i inställt läge, även om det blir livligt omkring apparaten vid parties o dyl.

Den stora volymratten längst ut går att vrida nästan fullt varv. Den är mjukt steglöst gjord, behagligt stor att gripa om och utan dödgång eller glapp i något område.

Flyttar vi uppmärksamheten diagonalt nedåt ligger darren platta över en kontaktgrupp, märkt Balance Remote. Vi har inte funnit skäl till provning av den här funktionen, som går ut på anslutning av en fjärrkontrollenhet för inreglering av de fyra ljudkällorna från t ex favoritlyssningsfåtöljen. Se foto av denna "joy stick" i genomgången av tekniken bakom CD 4-systemet på annan plats i tidningen.

De dubbla hörtelefonutgångarna kanske förbryllar, liksom de kanalangivelser som fronten här märkts med. Men gängse stereolurar ansluts med normal jackpropp till vänster uttag och båda används då man har en särskild 4-kanalhörtelefon med dess dubbla ledarkablar och dubbla kontakter. Härvid sörjer höger uttag för signalmatning till systemen som återger bakkanalerna 2 och 4.

Tape Monitor-omkopplare finns i dubbel uppsättning på fronten. Läget 2 Ch avser vad texten säger, bandspelare ansluten till två-kanalingång, och motsvarande har man flerkanalig möjlighet genom 4 Ch-läget.

Loudnessfunktionen i förstärkaren regleras   med en tvålägesomkastare även den, och inga speciella yttre villkor gäller för relationen till volymratten.

Uteffektmätningarna rel inträdande klippning visar ju genomgående att det går fint att krama ur den här förstärkaren högre effekter än data anger, och detta till genomgående lägre klirr än angivna 0,5 %. Undantaget skulle vara 30,2 W i 4 ohm med 0,15 % distorsion i kanal 1. Men överlag är ju klirret mycket lågt, långt lägre än utfäst. Att hänga upp sig på effektmässiga olikheter kanalerna emellan är ju också otacksamt, eftersom vi passerat de 4 X 25 W som garanteras skall finnas. — Också de bakre kanalerna uppvisar jämna effektsiffror med övervärden. Detta är förtjänstfullt, också om man inte skall överskatta effekttillskottet.

Bryggkoppling av förstärkaren, BTL-drift, gav också tre resp fem W över data men detta vid kanske något ojämnare procentuell klirrförekomst; dock helt godkänd.

När förstärkaren drivs över sin förmåga slår reläautomatiken av, och den behöver några sekunder att hämta sig på. Nätaggregatet, som man gärna såg förbättrat (gamla synder), har svårt att orka med sådan överstyrning. Men vi är då långt från normaldriftfallet. — Det är vidare intressant att se kretsarnas strömgeneratorverkan vid låga impedanser.

I THD-mätningsfallet verkade kanal 3 vara den klart bästa. En var sämre och två medelgoda. Man kan se, att klirret ökar från 1 W/ och vid lägsta effektuttaget, vilket ju inte är ovanligt. Vid bryggkopplad förstärkare når vi visserligen ingenstans någon halv procent men 0,3 vid 0,25 W ut. Mätningen avser fö hela förstärkaren med signalen in phAux-två-kanalingång. Klirrdata behöver 880 inte skämmas för.

Intermodulationsdistorsionen vid BTL-kopplingen ökar med effekten och minskande belastningsimpedans. Här togs som mest 76 W ut ur en kanal, varvid 0,74 % IM noterades i 4 ohm. Märk jämnheten vid 1 W ut. Cross over-produkter gör sig sannolikt gällande här. IM mätt vid 4-kanaldrift gav som lägsta värde 0,06 % vid 15 W (ej med i tab). Vid alla distorsionsmätningar får beaktas om högre effekt än nominellt är uttagen! IM är punktvis utmärkt låg.

Vid 1 % THD avger förstärkaren halva sin effekt inom området 7 Hz — 45 kHz i 4-kanalkoppling, något som minskar 10 kHz vid BTL-driften; se tab. Också frekvensomfånget — med tonkontrollerna i mekaniskt mittläge och 1 W ut — ändrades vid övergång till tvåkanaldrift, som synes. Effektbandbredden är typisk för det kondensatorlösa slutsteget och den ger en utmärkt överstyrningsreserv med särskilt god kontroll över lågregistret.

Dämpningsfaktorn: Värdet tyder på ett bra slutsteg.

Det är tillfredsställande att man för 4 VN-880 disponerar identiska inspänningsmöjlig-heter på grammofoningången som maxvärde under angivna betingelser; överstyrningsreserven synes god. Man har alltså 116 mV i både mono och stereo, ett av de bättre värden RT uppmätt!

S/N: Tonkontrollstegen är i stort ovanligt bra, skall man finna, men förstegen i övrigt torde lämna ett brustillskott till helheten. Med stängd volymkontroll fås högre värden, —60 dB resp —70 dB linjärt resp vägt med vägningskurva A. Värdena ligger ungefar i klass med dem för Sony TA—1130 och är inte dåliga.

Full utstyrning skall snarare läsas "vid inträdande klippning" hos förstärkaren, som där drivs över förmågan. Det skall sägas, att den procentuella förekomsten deltoner som sådan inte alls är alarmerande — värdena förhåller sig alltså relativt klirr i procent — eftersom det kan röra sig om t ex andratonsdistorsion om 0,01 % eller en "tredjeton" som restsignal på 0,03 % — 50 dB nivåmässigt. Vad som inger viss betänksamhet är de fall då hela band av övertoner till grundtonen reser sig ur bruset och sticker upp taggiga konturer... Detta är en rätt klar indikation på instabilitet och inträffar alltså för Nivicon om inte förr så vid dess klippgräns.

Det är naturligtvis å andra sidan inte meningen att man kontinuerligt skall driva en förstärkare för hembruk på ett så brutalt sätt. Man kan trösta sig i någon mån med deltonsutseendet vid de mera normala 6 W, även om den grinige vill sätta fingret på viss "pinnighet" också vid 6 kHz, som framgår av mätdata. (Det vill till tur förstås om de här kurvbladens registrering går fram tillräckligt i trycket!).

Den som "tittat i facit" och redan tagit del av fotona för övergångsdistorsionen väntar sig förmodligen här dödsdomen över denna förstärkarkonstruktion, kanske minns någon också vad vi skrev 1972 på tal om en annan (mycket god) förstärkare till test: "Det som idag måste utgöra de bärande kriterierna på kvaliteten hos en tonfrekvensförstarkare är ringa förekomst av övergångsdistorsion jämte pick upstegets funktion f= förmågan på grammofoningången). Goda värden här konstituerar en förstärkare som man kan utnyttja optimalt och som inte ger irritation, lyssningströtthet och obehag ens vid långa sammanhängande 'hörpass\^,f

Just det. Förf. hade det ena exemplaret till lyssningsbedömning i fem månaders tid, under vilken period åtskilligt blev spelat genom Nivicon. Det är inte överord att säga att det blev rena chocken att ta del av vad oscillo-skopet sedan visade. Förväntningarna efter alla dessa timmar av odelat angenäm musikåtergivning var helt andra. Vad hade hänt? Fel på hörseln eller på mätmetoden? Fasberoende cross-karakteristik? "Jämn" spektraifördelning av distorsionsprodukterna? Jämna toner stör ju inte.

Övergångsdistorsionen hos 4 VN-880, mätmässigt sett, har om inte vållat förf. sömnlösa nätter så dock icke obetydligt grubbel. Vi skall först titta på en ovedersäglig sas teknisk sanning i det här. Av bara de två RT emplaren framgår ej oväsentlig spridning förstärkarna emellan. "Spikarna" är olika smala och ligger olika. Fasrenheten är olikartad o s v. Vi har utrett noga dessa skillnader. För oss står det klart, att tillverkaren tar mycket lätt på det här med matchning av effekttransistorer. De NEC 2SD188 VM och 2SA627M som ingår i stegen har nog aldrig träffats tidigare innan de begynner sin livsgärning i påtvungen gemenskap i modulerna. Det är det ena.

Det andra är att viloströmmen genom transistorerna, ganska avgörande för halvledarnas linjära arbetssätt, inte är optimal hos någon av förstärkarna. JVC vill ha det till att 20 mA kollektorström skall genomflyta effekttransistorerna vid frånvaro av signal. Vi har mätt med dc-voltmeter i testpunkterna på drivstegs-kortet och avläst 10 mV, som skall motsvara strömmen 20 mA medan volymen stått i minimumläge. Det var inga 20 mA från början någonstans. Så har vi experimentellt höjt viloströmmen till 40 mA i ett ex och mycket riktigt fått ner "crossen" något.

Exemplaren skiljer sig tydligt, och bryggkopplingarna ger den värsta övergångsdistorsionen. Se mätvärdena och fotona med originalsignalen.

Varför hörs inte denna våldsamma övergångsdistorsion värre än den faktiskt gör? En dylik taggighet är man van vid avsätter sig — bokstavligen! — som rå, metallisk klang av just örontröttande slag. För känsliga sinnesorgan avslöjar ljudet snabbt dessa sina dåliga egenskaper hos en förstärkare — innan några mätdata behöver föreligga. Det är ju halvledarteknikens tillsynes eviga följeslagare, detta med "transistorljudet", olineariteten i transistorernas arbetssätt plus de minusposter ljudmässigt som dålig sammatchning av kritiska funktioner ger. Med mycket mera. Eller omvänt, som en skämtare svarade missljudsdetektiven Russeli O Hamm, som ägnat en grundlig undersökning om hörbara skillnader mellan rör och transistorer och som ställer frågan i JAES om det inte måste finnas viktiga parametrar vilka aldrig mätts upp: "You just have to get used to the nice clean sound of transistors. What youVe been listening to on tubes is a lot of distorsion."

Högtalare som "mäter bra" brukar också överlag upplevas positivt av försökspersoner i akustiska test (vana lyssnare, skall kanske försiktigtvis tilläggas). Någon generell motsvarighet gäller dock inte på förstärkarsidan, också om vi inte träffat på så värst många förstärkare, vilka inte förenat goda mätdata med också goda klangliga egenskaper. Vi har checkat det här med en av de erfarnaste bedömare vi har. Sonabs chefskonstruktör Clas-Göran Wanning som vi en gång i tiden publicerade audiotester ihop med. För honom kommer inte det tillsynes paradoxala förhållandet subjektivt fullt njutbart ljud — dåliga mätvärden som någon överraskning. "Det kan mycket väl inträffa att en mätmässigt god förstärkare låter otillfredsställande eller tom illa. Omvänt behöver inte alla konstruktioner som får dåliga data i mättest låta dåligt alls. Varför det är så här vet ingen ännu, fast det forskas. Man har hittills bara kommit åt delar av sanningen, den som går att mäta fram."

Också om en god del av RT-läsarna haft det här på känn, finner förf. det nödvändigt att uppehålla sig så utförligt vid saken, eftersom det här faktiskt är första gången vi fått fram alldeles diametralt oförenliga ting i fråga om sinnesupplevelser och mättekniska rön.

Det är inte fråga om tillvänjning. Alla RT-provade förstärkare testas t ex kontinuerligt mot vår "mätnormal", en rörkonstruktion som ger ett oomtvistat förnämligt ljud. A/B-prov mot t ex den klarar den här japanen — som ju har ett komplementärt slutsteg, till råga på allt — påfallande bra. Lyssning till

analytiskt gjorda upptagningar avslöjar vad man kunde vänta, ett djupare "bett" till rörens fördel ("crunch" kallar popmusikerna det här), lite mera genomlysning av musiken och en allmän lenhet i klangen som transistorsteg inte har nära till annat än i undantagsfall. (Beror på sidbandsgrupperade udda övertomer och på faslägen, menar Hamm.)

D v s en enda person har hela tiden hävdat att förstärkaren låter mindre bra, men denne notoriske kritiker har å andra sidan utdömt allt som konstruerats i historisk tid — eller nästan allt, då. På honom kan man lita! — Mera i sak söker han påvisa att man inte med vanlig symfonisk musik — som RT-red föredrar tack vare de omanipulerade inspelningarna i jämförelse med t ex pop — med ut-slagsmässig signifikans kan bedöma förstärkare. Han har en teori om symfonimusiks spektrala sammansättning vs hårdpopens diskantmättade och energirikare innehåll liksom om ljudstyrkor, instrumentresonanser och övertoner för de båda musikslagen. Tyvärr är det hela inte alldeles övertygande med tanke på t ex valda mätfrekvenser, bl a 1 kHz. — Den brittiska mätmetod som tar fasta på dynamisk testning med bryggkoppling {Collins, 1972) vill vidare visa, att alla förvräng-ningsprodukter som skapas p g a intermodu-lationsdistorsionsinverkan och olinearitet i verkligheten måste ligga 40 dB under hörbar-hetsgränsen. Det kunde ju vara ett uppslag (vi återkommer till det), men här måste nog teorin avvisas. Man kan ju se av våra foton från 50 MHz-oscilloskopet att några 40 dB inte skiljer inmatad signal och reproducerad (spänningsförhållandena är ju kända).

Det är tydligt att hörintryck och mätre-gistreringar kommit på kollisionskurs här, och att vårt vetande om vissa hörandets processer är mycket ofullkomligt. Vi skall bara konstatera, att RT inte i något fall dömt ut ett provningsobjekt på grund av mätdata enbart; lyssningsprov under ibland lång tid har alltid fullständigat den mättekniska bedömningsgrunden. Vi förutsätter att detta är känt. Med utgångspunkt i lyssningen vidhålles, att Nivi-con låter bra utan att vara någon drömför-stärkare ljudmässigt. Den är däremot helt ogrumlad och klar, upplösning och transparens över ljudet finns där hela tiden i alla tonregister utan mera uttalade biljud och orenheter. Vi har t ex använt några avslöjande upptagningar av solostycken for så krävande instrument som violin och oboe; fioltonen kommer i provningsobjekten fint fram med all sin lyster och sötma utan den vassa "beläggning" som en dålig förstärkare alltid ger, och oboen klingar ut fulltonigt och med den karakteristiska, "vibrerande" renheten som, dåligt reproducerad, gärna blir skarp och nasalt skrikig eller glanslös och på något vis "utspädd". Transiensen är heller inget större fel på.

Lite belägg för att de här bedömningarna måhända inte är alldeles galna fick vi en lördagskväll häromsistens då det var gästabud hemma hos en av våra mera kända ljudtekniker och studiochefer. Vad satt väl i skåpet om inte en inbyggd, svart japan av omisskännligt JVC-ursprung (en systermodell till den provade och elektriskt tämligen lik). Vi frågade aldrig om ägaren mätt cross över på dyrgripen. Eller om den lät, hrhm, rentav illa? Vissa frågor mår bäst av att aldrig ställas.) Fö har vi erfarit sedan RT-provningen gjordes att man på importörhåll — apparater som nästan är identiska med provningsobjekten tages hit av även andra firmor — råkat i samma bryderi över "fotograferad" distorsion contra upplevda ljudintryck, vilka befanns lika positiva som våra. Man gör ju inte precis en produktkatalog i debattsyfte!

En praktisk aspekt på det här är att JVC-im-portören Bo Rydin, som fått ta del av RT-rö-nen, sedan en tid tillbaka låter granska alla levererade ex av Nivico 4 VN-880 och då mäter viloströmmen över slutstegen, varvid minst 20 mA utlovas. Byta sluttransistorer kan han kanske inte göra ännu, men red. har däremot vissa planer på att undersöka i vad mån drivtransistorer etc bestämmer förstärkarens slutliga egenskaper, också då de åtta effekttransistorerna bytts mot andra, noggrant matchade och i kurvtracer synade par. Det är naturligtvis möjligt att ingen mättekniskt verksam förändring sker med detta, då det ju är fullt tänkbart att förstärkaren från början har t ex för låg gränsfrekvens liksom att in analytiskt gjorda upptagningar avslöjar vad man kunde vänta, ett djupare "bett" till rörens fordel ("crunch" kallar popmusikerna det här), lite mera genomlysning av musiken och en allmän lenhet i klangen som transistorsteg inte har nära till annat än i undantagsfall. (Beror på sidbandsgrupperade udda övertoner och på faslägen, menar Hamm.)

D v s en enda person har hela tiden hävdat att förstärkaren låter mindre bra, men denne notoriske kritiker har å andra sidan utdömt allt som konstruerats i historisk tid — eller nästan allt, då. På honom kan man lita! — Mera i sak söker han påvisa att man inte med vanlig symfonisk musik — som RT-red föredrar tack vare de omanipulerade inspelningarna i jämförelse med t ex pop — med ut-slagsmässig signifikans kan bedöma förstärkare. Han har en teori om symfonimusiks spektrala sammansättning vs hårdpopens diskantmättade och energirikare innehåll liksom om ljudstyrkor, instrumentresonanser och övertoner för de båda musikslagen. Tyvärr är det hela inte alldeles övertygande med tanke på t ex valda mätfrekvenser, bl a 1 kHz. — Den brittiska mätmetod som tar fasta på dynamisk testning med bryggkoppling {Collins, 1972) vill vidare visa, att alla förvräng-ningsprodukter som skapas p g a intermodu-lationsdistorsionsinverkan och olinearitet i verkligheten måste ligga 40 dB under hörbar-hetsgränsen. Det kunde ju vara ett uppslag (vi återkommer till det), men här måste nog teorin avvisas. Man kan ju se av våra foton från 50 MHz-oscilloskopet att några 40 dB inte skiljer inmatad signal och reproducerad (spänningsförhållandena är ju kända).

Det är tydligt att hörintryck och mätre-gistreringar kommit på kollisionskurs här, och att vårt vetande om vissa hörandets processer är mycket ofullkomligt. Vi skall bara konstatera, att RT inte i något fall dömt ut ett provningsobjekt på grund av mätdata enbart; lyssningsprov under ibland lång tid har alltid fullständigat den mättekniska bedömningsgrunden. Vi förutsätter att detta är känt. Med utgångspunkt i lyssningen vidhålles, att Nivi-con låter bra utan att vara någon drömförstärkare ljudmässigt. Den är däremot helt ogrumlad och klar, upplösning och transparens över ljudet finns där hela tiden i alla tonregister utan mera uttalade biljud och orenheter. Vi har t ex använt några avslöjande upptagningar av solostycken för så krävande instrument som violin och oboe; fioltonen kommer i provningsobjekten fint fram med all sin lyster och sötma utan den vassa "beläggning" som en dålig förstärkare alltid ger, och oboen klingar ut fulltonigt och med den karakteristiska, "vibrerande" renheten som, dåligt reproducerad, gärna blir skarp och nasalt skrikig eller glanslös och på något vis "utspädd". Transiensen är heller inget större fel på.

Lite belägg för att de här bedömningarna måhända inte är alldeles galna fick vi en lördagskväll häromsistens då det var gästabud hemma hos en av våra mera kända ljudtekniker och studiochefer. Vad satt väl i skåpet om inte en inbyggd, svart japan av omisskännligt JVC-ursprung (en systermodell till den provade och elektriskt tämligen lik). Vi frågade aldrig om ägaren mätt cross över på dyrgripen. Eller om den lät, hrhm, rentav illa? Vissa frågor mår bäst av att aldrig ställas.)

Fö har vi erfarit sedan RT-provningen gjordes att man på importörhåll — apparater som nästan är identiska med provningsobjekten tages hit av även andra firmor — råkat i samma bryderi över "fotograferad" distorsion contra upplevda ljudintryck, vilka befanns lika positiva som våra. Man gör ju inte precis en produktkatalog i debattsyfte!

En praktisk aspekt på det här är att JVC-im-portören Bo Rydin, som fått ta del av RT-rö-nen, sedan en tid tillbaka låter granska alla levererade ex av Nivico 4 VN-880 och då mäter viloströmmen över slutstegen, varvid minst 20 mA utlovas. Byta sluttransistorer kan han kanske inte göra ännu, men red. har däremot vissa planer på att undersöka i vad mån drivtransistorer etc bestämmer förstärkarens slutliga egenskaper, också då de åtta effekttransistorerna bytts mot andra, noggrant matchade och i kurvtracer synade par. Det är naturligtvis möjligt att ingen mättekniskt verksam förändring sker med detta, då det ju är fullt tänkbart att förstärkaren från början har t ex för låg gränsfrekvens liksom att inverkan från fasomkastarkretsarna, med den ofrånkomliga löptidsskillnad de ger, inte går att påverka.

Vi får väl som en annan ljudteknikens Gali-lei avvakta världens dom med ett "den mäter illa — och likväl hörs den bra".

JVC 4 VN-880 är en mekaniskt mycket välgjord förstärkare med god finish. Elektriskt uppvisar montaget välgjort arbete. Förstärkaren är solid och tung med invändningsfri passning av hölje mot chassie.

• En stor pluspost är de väl utförda reglagen som är mycket stadiga, distinkt fungerande och lättmanövrerade.

• De ovannämnda reglagen är inskränkta till lite mer än det nödvändigaste. Med tanke på 4-kanaldriften kunde tonkontrollerna vara mera utvecklade och även bland sig räkna en extra kontroll för mellanregistret. Det hade suttit bra.

• Elektriskt sett är konstruktionen en blandning av gamla och beprövade lösningar samtidigt som den skiljer sig från merparten andra japaner genom att vara komplementärtran-sistoriserad i slutsteget där andra har den gängse kvasikomplementära lösningen. Inga fälteffekttransistorer eller IC-kopplingar i något (högohmigt) steg. Gedigna komponenter överlag och inget påvisbart snålande på något ställe.

• Finesserna är inte så många. Vi har som sådana upptagit subsonic-18 Hz-filtret som motverkar att skeva plattor driver ut högtalaren i det olinjära området, och de valbara ingångsimpedanserna, som ihop med den berömvärt goda överstyrningskapaciteten och den fina kanalseparationen indikerar att den här förstärkaren primärt skall tillgodose grammofonspelningsbehov. Som finess är det väl tveksamt om man skall betrakta utstyr-ningsinstrumenten med deras speciella "kalib-rering" och funktion, men visst har man glädje av dem och lärorikt kan det också vara att studera programmaterialets sammansättning genom effektutslagen, ungefär som vid bandinspelning. Man lär ju fort var någonstans man hamnar i överstyrningsregionen med den här förstärkaren.

• Som 4-kanalig programkälla är den här Nivicon både fullt acceptabel och "framtids-säker". En invändning av praktisk natur är de — pga förstärkarens 12-kilostyngd — svårutförda omkopplingsingrepp baktill man måste göra för t ex SFCS-utnyttjande; det borde gå att lösa enklare med enbart frontpanelomkopplingar.

• Man skall, som nämnts, försöka undvika interferensen i CD 4-systemet med TV-linje-oscillatorfrekvensen om 15 625 Hz. Skärma gärna tonarmen vid användning av de (speci-al-)pick uper som finns, ställes inte mottagaren i omedelbar närhet av förstärkaren kan dock risken bedömas som tämligen liten.

• En sak förf. gillar mindre hos både förstärkaren och demodulatorn är den tydliga benägenheten att vålla hårda omkopplingsknäppar som går ut i högtalare och hörtelefoner. Vid till- och frånslag drar man helst ner volymen i botten.

• En sak som vi konsulterat Nivico-specia-listen Y Kosuda om är den tydliga flimmerverkan vår demodulator uppvisar vid avspelning av 4-kanalskivor av både japanskt och amerikanskt ursprung. Demodulatorn har ju en liten indi .ator, en "4-kanalradar", som automatiskt lyser upp då ultraljud-pick upen börjar känna av det bärfrekvensmodulerade C D-spåret. Lyser OK gör nog lampan, men efter en stund kan den flimra och ofta förbli släckt några sekunder. 4-kanal-verkan finns dock kontinuerligt. Kosuda sade sig aldrig ha stött på det här fenomenet tidigare och har inlett förfrågningar hos det centrallaboratorium som utvecklar enheterna.

• Nätdelen är en svaghet hos Nivico 4 VN-880 som kunde undvikits. Jämför man med t ex Sony TA-1130 har den senare förstärkaren ett uppbåd mera förfinade och sofistikerade anordningar för spänningshållning, högtalarskydd och övervakning mot fel vid drift, där Nivicon har fått en myckenhet reläteknik å la tvättmaskin som mera handfast sköter de här spärr- och brytfunktionerna. De har dock inte missat någon gång. Förmodligen används den här lösningen genomgående av JVC i olika apparatserier som standard ihop med "befintliga" nätdelar från förr.

• Alla data utom den diskutabla överhörningsdistorsionen i förstärkarens olinjära område är kvalificerat goda med ett överbud ifråga om uttagbar effekt, klirr och annat.

RT.s mätningar är gjorda igenom hela förstärkaren, fö, inte med för- och slutsteg som separata enheter. Då får man en användningsanpassad redovisning.

• Det här robusta kraftpaketet är på många sätt en respektingivande förstärkare. Data är punktvis utmärkta, som tab upplyser om. Tillverkaren har varit återhållsam med löften men i ganska rikt mått gjort konstruktionen bättre än spec. Dock får man reservera sig för en tydligen rätt stor spridning exemplaren emellan. Underdata har vi dock inte råkat på.

• Bedömningen av den här tunga japanen påverkas väl inte otroligt i mångas ögon av att den mest framstår som en beståndsdel i CD 4-systemet. Apparaten går givetvis utmärkt att använda utanför detta!

• Den djupgående konflikten mätdata — lyssningsintryck har fått ta stor plats i den här provningen. Förf. har känt detta angeläget i den öppna redovisningens intresse. Frågan är värd all tänkbar belysning, och det vore intressant att få ta del av RT-läsarnas synpunkter på saken. "Förstärkarproblemet", en gång det dominerande och idag åter föremål för häftig debatt ute i världen, är inte löst.