|
|
 |
En, två eller flera kanaler
|
Stereo
Mono
CD-4
Ambiofoni,
SQ och QS
|
Stereo
|
Även om det kan synas lite bakvänt att
börja med stereo, dvs 2 kanaler, i stället för mono, dvs en kanal, så
finns det vissa fördelar att göra så.
Denna artikel handlar dessutom endast om skivavspelning - inte om
fenomenen runt en resp. flera kanaler i allmänhet.
 De
två kanalerna på en LP-skiva inspelad i stereo ligger på var sin sida
i skivspåret.
Spåret är graverat med de båda kanalernas information liggande i 90°
vinkel mot varandra så att båda kanalernas information ligger i 45°
vinkel i förhållande till lodlinjen.
På så sätt kan man spela av de två kanalerna någorlunda oberoende av
varandra.
Ofta ligger informationen i basområdet i mono i båda kanalerna men
detta är inte alls säkert.
En stereopickup är alltså konstruerad så att information graverad på
den ena spårväggen sänds till ena kanalen på förstärkare och högtalare
medan informationen från den andra spårväggen sänds till den andra
kanalen.
I avsnittet om olika pickupkonstruktioner (kommer snart) kan du se hur
detta är löst rent tekniskt.
|
Mono
|
De allra första skivorna spelades in i
mono, dvs endast en kanal.
Informationen på en monoskiva ligger endast i ett plan,
horisontalplanet.
En monopickup behöver alltså endast vara rörlig i ett plan, medan en
stereopickup måste kunna röra sig och ta upp information i två plan -
både vågrätt och lodrätt.
Detta är viktigt att förstå när man skall spela av mono rep
stereoskivor.
En stereoskiva kan bli förstörd om man spelar av den med en
monopickup, eftersom pickupen endast kan röra sig i det vågräta planet
och alltså kan fungera som en hyvel och "hyvla av" information i
lodräta planet, dvs stereoinformationen kan gå förlorad för alltid.
Detta var självklart inte bra - i synnerhet inte i stereoskivans
barndom då det fortfarande fanns gott om rena monopickuper.
Därför kom det så småningom en stereoLP där vertikalrörelserna
begränsats så att de inte förstörs vid avspelning med en monopickup.
Dessa skivor är ofta märkta "Compatible Stereo" eller "spelbar i mono"
eller liknande.
Likaså blir en avspelning av en monoskiva med en stereopickup
ingalunda optimal eftersom stereopickupen tar upp information även i
lodledd och där finns ingen användbar information graverad på en
monoskiva.
Man får alltså med en massa oljud som inte hör till nyttosignalen.
Lösningen är förstås att använda en monopickup för monoskivor och en
stereopickup för stereoskivor.
Detta är nu lättare sagt än gjort eftersom det inte finns så många
högklassiga monopickuper och de få som finns är relativt dyra - ofta i
prisklasser på flera tusen kronor.
Detta givetvis eftersom de som är intresserade av att skaffa sig en
dedicerad monopickup är relativt få.
Därför brukar man i stället monokoppla en stereopickup när man vill ha
en prisvärd pickup för t ex 78-varvsavspelning.
Detta ger inte optimal ljudkvalitet men är i alla fall bättre än att
köra pickupen i stereo.
Skall man vara optimal så behöver man alltså följande pickuper för att
rätt kunna spela av de olika skivtyperna:
monokopplad Shurepickup |
1. monopickup för 78v
2. monopickup för LP/EP
3. stereopickup för LP/EP
De flesta väljer att bara monokoppla en stereopickup och ev att skaffa
en särskild 78v nål.
Monokopplingen kan göras antingen i förstärkaren eller direkt vid
pickupanslutningarna.
För bästa ljud rekommenderas att du kopplar samman kanalerna vid
pickupen.
Då skall alltså V+ och H+ (Vit och Röd) kopplas samman liksom V- och
H- (Blå resp Grön).
|
CD-4 = 4kanals LP
|
I dessa tider av mångkanal och
DVD-spelare så är det väl i stort sett bortglömt att det redan på
1970-talet gjordes försök med 4-kanal på LP.
Det fanns matrissystem, dvs där man med olika varianter av
fasskiftning försökte simulera fyra kanaler - läs mer om det nedan
under rubriken Ambiofoni.
Men det fanns faktiskt också riktiga 4-kanals försök.
JVC och RCA arbetade med ett system där de bakre kanalernas
information låg lagrad i en frekvensmodulerad signal i ordinarie
LP-spår. Systemet kallades CD-4 (Compatible Discrete 4 channel) eller
Quadradisc.
Bärvågens frekvens är 30kHz och signalen ligger på ca -20 dB i
förhållande till framkanalerna.
Det gällde samtidigt att CD-4-LP skulle kunna spelas på vanliga
stereoanläggningar.
Därför placerades informationen enligt följande:
Under 20 kHz vänster kanal = VF + VB
Över 20 kHz vänster kanal = VF - VB
Och givetvis lika för höger kanal.
För att kunna få någorlunda frekvensomfång i bakkanalerna krävdes att
man graverade och spelade av frekvenser uppemot 45-50 000 Hz!
Genom att skivans "normala" gravering under 20 kHz består av summan av
fram och bakkanalerna så gick det utmärkt att spela av skivorna i
stereo.
Låt vara att en vanlig stereopickup gick fram som en ångvält i spåret
- nålen hade inte någon som helst chans att klara så höga frekvenser -
så skivorna blev snabbt oanvändbara som fyrkanalskälla efter ett par
avspelningar med en stereopickup.
Men det gick i alla fall att spela!
Av det ovan nämnda inses att det krävdes speciella nålslipningar för
att klara dessa höga frekvenser utan alltför hög distorsion och
skivslitage. En av dessa kallades Shibata-slipning efter
konstruktören. Andra namn användes också - läs mera i avsnittet "
om Nålar".
På grund av systemets inbyggda svaghet dvs de i princip omöjliga
spårningsproblemen med tillhörande stort skivslitage = dåligt ljud, så
blev aldrig systemet någon succé även om det såldes en hel del
4-kanalförstärkare.
De var givetvis framför allt av märket JVC liksom de pickuper som
användes för avspelningen.
Idag är det väl knappast någon som kommer ihåg dessa satsningar och än
färre som saknar tekniken.
För ordningens skull så kanske det också skall påpekas att namnet CD-4
inte hade NÅGONTING att göra med dagens CD-teknik! .
|
Ambiofoni, SQ och QS
|
Ungefär samtidigt som CD-4
presenterades kom CBS och EMI med sin 4-kanalsteknik SQ.
Sansui och Decca ville inte vara sämre - där hette systemet QS.
I rättvisans namn vill jag påpeka att jag inte alls vet vem som var
först eller i vilken ordning systemen presenterades.
Jag kommer bara ihåg att teknikerna levde sina korta liv ungefär
samtidigt.
Både QS och SQ bygde på matrissystem där signaler processades i ett
matrissystem vid inspelningen och sedan i princip kördes "baklänges"
genom samma matrissystem vid avspelningen.
Det handlade alltså om olika typer av fasvridningar av signalen.
Man ska ha helt klart för sig att dessa system - till skillnad från
CD-4 - ingalunda var några riktiga 4-kanalsystem med diskreta kanaler.
Detta oavsett vad respektive bolags marknadföringsmänniskor ville
försöka få oss att tro
I praktiken var det faktiskt inte så stor skillnad mellan SQ och QS
utan de kunde med skapligt gott resultat avspelas med varandras
dekodrar.
Det första systemet som använde en (synnerligen enkel) matris var dock
troligen Hafler Ambiofoni eller helt enkelt
Ambiofoni. Även här fanns det apparater att köpa som innehöll
de få komponenter som behövs.
Eftersom Hafler är mannen bakom Dynaco så var minst en av dessa boxar
märkta med Dynaco-namnet, men även andra företag hängde på.
Även Lts har gjort en enkel apparat att koppla i signalvägen för att
skapa ambiofoni.
Det enklaste var annars att helt enkelt koppla ihop jordarna på
slutstegens V o H kanal - om nu inte det var gjort innan - och sedan
koppla ett par bakhögtalare mellan V+ och H+ som gick i motfas mot de
främre.
De mera sofistikerade systemen hade ett motstånd mellan mittpunkten av
de båda högtalarparen och även på plusledarna till högtalarna.
Gjordes dessa variabla så kunde man även justera mängden
bakanalsinformation samt rumsligheten.
Ett av problemen med denna enkla koppling var att inte alls alla
slutsteg har minus till jord.
Och när man då försökte sig på denna koppling så blev resultatet
oftast ett stort rökmoln från slutstegen och stor gråt och
tandagnisslan hos ägaren!
DU ÄR ALLTSÅ HÄRMED VARNAD!!!
Å andra sidan var detta enkla system mycket trevligt på många
inspelningar även på sådana som inte gjorde anspråk på vare sig SQ, QS
eller annat!
Blood Sweat & Tears "Hi De Ho" var t o m inspelad i ambiofoni till
stor glädje för oss alla som tyckte att ett par småhögtalare, några
meter lampsladd och ett motstånd var ungefär vad det kunde vara värt
att få "4-kanal" :-).
Detta med småhögtalare till bakkanalerna var också en
marknadsföringsgimmick - precis som i dagens 5.1 system så skall alla
högtalare var lika potenta (och mitthögtalaren skall egentligen vara
den allra bästa om man inte har råd till 5 lika...)
|
|
|
Bilderna är klickbara |
Enklast möjliga |
Variant |
Med volymkontroll = Hafler Ambiofoni |
| |
Volymkontroller samt mittmotstånd
som ger möjlighet att justera rumsligheten |
 |
|
|
|
