Den här högtalaren är tämligen liten till formatet. Och den mår bäst av att placeras mot en vägg. Det var den minsta av den serie högtalare av Boston-märke som Svenska Nad  importerade till Sverige 1984.

A40 är alltså ingen högtalare att ställa i de allra största rummen. Men den klararade dock ett normalt vardagsrum, och med fördel mindre rum. Det är också en högtalare som inte skämdes för sig som monitorhögtalare i de alltfler hemstudios som växte upp i landet.

Ur en liten högtalare förväntar man sig inget stort ljud. Så var definitivt fallet  då Martin Perssons Miniring testades. Den högtalaren är ännu mindre än denna, men hade mycket naturtroget och rent ljud. Om än avsaknad av den lägre basen.

A40 har Miniringens fina naturtrogenhet men tål starkare ljudtryck och går djupare i basen.

Vårt rockstycke med Roxy Music låter mycket välbalanserat. Det finns den stuns stycket har och detaljrikedomen är god. På det hela taget är det välbalanserat med väldefinierad bas och välproportionerlig diskant.

Randy Crawford låter lika sensuell som hon i verkligheten är och hela stycket är fullt av karaktär. Mycket välbalanserat.

När det gäller jazzstycket med Arild Andersens akustiska bas så återges basen med liv och lyster. Basen är ren och relativt djup och lyssningen blir njutbar.

Likaså det klassiska stycket återges med full naturtrogenhet. Musikerna känns mycket nära och högtalarna ger skivan rättvisa.

Vid lyssningen på special-graverade "Blinkar Blå" kan den givetvis inte återge den allra djupaste basen. Men lådan går relativt djupt och får godkänt.

Ja lovorden är många. Och med tanke på det låga priset(1290/par 1984) så måste konstateras att detta är den mest prisvärda högtalare vi hört på mången god dag.