Sony tillhör de ledande tillverkarna av alla typer av bandspelare och har under årens lopp kommit med många intressanta konstruktioner. Här har man inte gett avkall på de delar som bidrar till god ljudkvalitet och man har exempelvis kostat på ett raderhuvud med fyra gap för att ge tillräckligt bra radering av tonbandet även då

Mekaniken sköts med hjälp av så kallade "soft touch"-knappar som med ett mjukt tryck påverkar de olika funktionerna. Apparaten innehåller två motorer, en för själva bandtransporten och en annan som matar fram bandet med konstant hastighet. Mekaniken innehåller också en liten mikroprocessor som ser till att ingenting trasslar sig om man skulle trycka fel på knapparna.

Den stora nyheten på kassettdäck i den här prisklassen är Dolby C brusreducering. Detta är ett av marknadens billigaste däck som har den finessen som förutom effektivare brusreducering även ger en bättre diskantåtergivning.

Bruksanvisningen har även svensk text, men den är ibland skriven på ett lite svårbegripligt sätt men många och bra bilder räddar.

Nu är TC-FX20 inte någon komplicerad bandspelare utan tvärtom enkel och rejäl. Knappar och reglage går distinkt men ändå mjukt. Det enda som kan vara besvärligt är att visarna på mätinstrumenten är smala och svåra att se när det är mörkt i rummet, något som tyvärr är ganska vanligt hos apparater med visarinstrument.

Ljudet är överlag bra. Med normalband fick vi en lätt diskanthöjning som ger lite extra briljans åt ljudet. Med metallband fick vi en rakare frekvensgång. Brusreduceringen fungerade tillfredsställande och distorsionen ligger på en låg och bra nivå. För en bandspelare i prisklassen 1400 kronor (1982) är både ljudkvaliteten och utförandet ovanligt bra.