Högtalarens ljudåtergivning blir märkbart fastare i basen då strömkapabelt transistorsteg inkopplas.

På jazz-inslaget For Duke fanns det bra bett i blåsinsatserna. Tonalt var högtalaren välbalanserad om än aningen mullrig i basen. Diskanten klingade luftigt, stereobilden bra och helheten märkbart musikalisk.

På körinslaget Viska du vind var ljudet varmt och behagligt. Detaljskärpan framstår vidare som bra. Däremot blev ljudpanoramats mittbild aningen diffust samtidigt som stereobredden krymper aningen.

Höga poäng får högtalaren också på the Drum Record - diskant och mellanregister återges med lyster och tilltalande attack. Detaljupplösningen är bra. Den egentliga bristen föreligger i basen som ljuder aningen rund och

ihålig. Ett problem som också återkommer vid prov med Blinka blå där basen förvisso går djupt ner i frekvens men samtidigt blir väl mullrig.

På solosång med Ann Burton framkommer en lätt diskanthöjning. Rösten blir onaturligt ljus samtidigt som detalj skärpan dock är tillfredsställande. Vidare avslöjas en lätt nivåsvacka i det nedre mellanregistret.

På diskomusiken med Michael Jackson och Donna Summer klingar ljudet med fasta anslag och god attack. Däremot framgick det med stor tydlighet att inspelningarnas markerade mellanregisterhöjning (presning) av sången i denna högtalare blir märkbart störande.

Det sammanfattande omdömet för Snell typ E är att basen går djupt och klingar i huvudsak rent.

Mellanregistret är rent, mjukt, luftigt, 3-dimensionellt och nära. En viss

dynamisk begränsning har dock noterats liksom en lätt nivåsänkning i det nedre mellanregistret.

Diskanten slutligen återges med renhet, luftigt och tilltalande distinkt.

Den tonala balansen är som helhet bra undantaget vissa basresonansfenomen. Klangupplevelsen framstår som trovärdig och återgivningen är musikalisk.

Stereoåtergivningen sker med acceptabel bredd och fasthet, men mittbilden har en tendens att breda ut sig.