Ugglums by.

Ugglum är en av de tidigast bebyggda byarna i Partille socken och är den bland dessa som först finnes omnämnd i gamla handlingar.

Anledningen till byns tidiga bebyggelse är givetvis den, att den har ett högt läge i förhållande till närliggande delar av Säveådalen, varför marken härstädes redan på ett relativt tidigt stadium var torr och beboelig.

Bevis för byns höga ålder hava vi dels i de härstädes befintliga lämningarna efter forngravar, dels även i namnet Ugglum. Namnet skrevs 1346 och 1540 Uglem, 1550 Uglim, 1625 Uglom och i 1695 års jordebok har vederbörande, för övrigt alldeles riktigt, översatt det till Ugglehem. Förleden kommer nämligen av fågelnamnet uggla och slutleden är hem 'trakt'.

De första personer som finnas omnämnda som ägare till jord i Ugglum äro två av sin tids stormän nämligen västgötalagmannen Gudmar Magnusson och domprosten i Skara Bengt Johansson. Dessa kommo år 1312 i tvist om en ägolott i skogen mellan Ugglum och Fässberg. Senare namnes som ägare till en gård härstädes riddaren Magnus Gudmarsson, antagligen en son till ovannämnde lagman Magnusson. Att gården på den tiden ansågs betydande förstås därutav att den av honom såldes till inga ringare personer än konung Magnus Eriksson och hans drottning Blanka av Namur. I deras testamente, som är ett bland våra märkligaste medeltidsdokument och avfattades under kungaparets vistelse på Lödösehus år 1346, bestämmes att till det kloster som de och deras arvingar skola bygga i Vadstena skulle givas en mängd uppräknade gods och till deras grav mitt i koret i den blivande kyrkan skänktes gården i Ugglum, vars avkastning skulle användas till själamässor och underhåll av ständigtjmnnande ljus.

Testamentet är för långt att här återgivas; den del som berör Ugglum lyder emellertid som följer:

"Sidasn giwum wi til warrse grift oc laeghurstad der (i Vadstena kloster) vara scal mit a gulwenu i korenom vart godz Tglem in Utlandum som vi hawum ratlicse både med köp oc skipte fanget af herras magnuse gudmarsyni med allom dem lunendum der til liggiac. ..."

I testamentet bestämmes vidare, att alla de präster som finnas i klostret skola vid konungens och drottningens årsbegängelse hålla själamässa och att de ljus som brännas över dem ej få vara bloss utan skola bestå av kronoljus, tillverkade av tre lispund vax.

Då i och med reformationen alla själamässor upphörde användes de för dylika ändamål skänkta medlen vanligen till andra kyrkliga ändamål. Det är därför antagligt, att det är den till Vadstena kloster skänkta gården som avses med den skatt som "Anders i Uglem" erlägger till Nylösses kyrkoherre år 1540, enligt Skara stifts kyrkliga jordebok för sagda år.

I den nämnd som Gustaf I sammankallade vid sitt besök i Nvlösse 1526 finna vi bl. andra bonden "Andor i Wgglem".

I 1550-års jordebok finnas i Ugglum upptagna som 8 hästars skattebönder "Thore i Uglum och Pedhr ibid" samt som 4 hästars skattebonde "And s i Uglim". Som kronobönder till 8 hästar nämnas "Lasse, And s och Lasse Thoresson" och "Erich i Uglim" var 2 hästars kyrkobonde. Slutligen fanns här en 2 hästars frälsebonde vid namn "Benctt".

Presidenten i Göteborg N. Börjesson namnes 1629 som ägare till en gård i Ugglum, vilken gård detta var omtalas ej.

Gå vi så till jordeboken för år 1680 finna vi här under skattehemman hela, "Anders Andersson, Swen Tönnsson och Feer Torckillsson", de två förstnämndas gårdar äro antecknade som 1/2 öde. Anders Andersson var skattebonde på halvt hemman och "Anderss Bengdtson, Anders Jöensson (på fryhet 1/4), Enckian Kierstin (1/4 öde) och Anders Börjesson (på fryhet allt)" voro kronobönder på helt hemman. På frälsehemmanet, som var förmedlat "Welb. Fru Anna Christina Peders-dotter", satt bonden "Hanss Bengdtsson".

Häradsting hava hållits i Ugglum åren 1585, 1604, 1620, 1625, 1630 och 1637.

Karta över Ugglums by upprättad vid laga skiftet 1850. Vägen som leder genom byn var då som nu Baggeliden. Högerklicka välj visa bild för större

På storskifteskartan av år 1766 finnas fortfarande 9 hemman angivna i Ugglum och dessas gårdar lågo alla tätt tillsammans på platsen för den nuvarande gamla byn med undantag av Korsängen, som låg mitt för Röliden, norr om landsvägen. Sotenäs, Bethala, Tillfälla och Brattåskärr m. fl. gårdar tyckas vara utflyttade eller nyanlagda i slutet av 1700-talet. Där dessa nu ligga var i seklets mitt ängar och skogsbackar.

År 1850 är den här avbildade kartan för laga skiftet upprättad. Vid denna tidpunkt voro en del gårdar redan utflyttade, men de flesta lågo ännu kvar i gamla byn. Utom bondgårdarna funnos då enligt handlingarna även "åtskillige backstugor och fattighus". Soldattorpen, som tidigare lågo inne i byn, flyttades på 1830-talet ut till Ugglum Hultet .

Under 1700-talet omnämnes flerestädes att innevånarne i Ugglums by då bedrevo köksväxtodling som biförtjänst och att de med god vinst försålde sina produkter i Göteborg.

År 1735 dömdes en del personer härstädes till böter därför att de försummat infinna sig på ett vargskall.

Ugglum Baggegärden var sedan 1684 till 1800-talets början posthemman. Den ägdes 1850 av Johannes Svensson, Hans Hanssons sterbhus, Hans Månsson och änkan Greta Jakobsdotter. Enligt 1881 års roteringslängd var gården roterad vid Göteborgs stads soldatkompani till 1/4 andel i roten n:o 6. Nu äges gården av Karl Joh. Stens arv. och Sävedalens Tomtaktiebolag m. fl.

Ugglum Björsegården ägdes 1850 av Lars Andersson, Petter Andersson, Johan Heljesson och Joh. S. Svensson. År 1881 var den roterad vid Göteborgs stads soldatkompani till 1/2 andel i roten n :o 7 och utgjorde stamrote med soldattorpet på ägorna. Huvuddelen av gården inköptes av Martin Johansson och styckades 1907 till villatomter av •vilka de Mesta nu äro bebvggda. Resten äges av A. L. Johansson-Sjöberg m. fl.

Ugglum Bråtegården, även i senare lid kallad Bethala, ägdes 1625 av Bengt Bryntesson l.illje på Jonsered men redan 1638 hade den bytt ägare då Lilljes arvingar ef ler faderns död sålde gården till riksrådet Åke Hansson Ulfsparre till Broxvik (d. 1657). År 1707 ägdes den av landshövding von Falkenberg (d. 1709) men är 1713 antecknad som öde. År 1730 är major von Koppen på Partilie stom antecknad som ägare. År 1850 äges den av I. Bengtsson, vilken uppförde nuvarande mangårds-byggnaden därstädes samt anlade brännvinsbränneri i den östra flygelbyggnaden. Den västra flygelbyggnaden var ursprungligen uthus, men omändrades sedermera lill bostad. Rörande uppkomsten av det egendomliga namnet Bethala eller Betala har jag hört uppgivas'av-gamla män i orten att det skall hava kommit av bet- och -dala, emedan långväga bönder plägade beta hästarna därstädes då de foro till staden. Professor Th. Hjelmqvist räknar namnet som ett "imperativiskt" namn, en typ som ofta förekommer i namn på krogar o. d. (jfr. ex. Slintin).

I början av 1870-talet förhyrdes gården av nuvarande Gårda barnhem och åren 1875—1878 var den nyupprättade Göteborgs och Bohus läns folkhögskola förlagd härstädes.

Gården är av frälsenatur och var 1881 roterad till 1/4 andel i roten n :o 124 vid Marks kompani av Älfsborgs regemente.

J. Bengtson sålde gården till G. A.Setterborg. En kort lid ägdes den av Karl Bengtson på Frändtorp som sålde den till Axel Landström av vilken nuvarande ägaren, Sävedalens Tomtaktiebolag, inköpte den för styckning i egnahems- och villatomter år 1907.

Ugglum Högen ägdes 1850 av Helge och Börje Carlsson, Hans Månsson, Anders Pettersson, Sven Svensson och Börje Pettersson. Var 1881 roterad vid Göteborgs stads soldatkompani till ]/2 andel i roten n :o 5. Gården äges nu av Henrik Lindqvist, Lars Johan Anderssons änka och Joh. Aug. Karlsson.

Ugglum Mellangärden ägdes 1850 av Olof Månsson, Johannes Svensson, Johan Heljesson och änkan Johanna Andersdotter. Gården var 1881 roterad vid Göteborgs stads soldatkompani till 1/4 andel i roten n:o 8 och utgjorde stamrote med soldattorpet på ägorna. Äges nu av Sävcdalens Tomtaktiebolag och O. B. Magnusson m. fl.

Ugglum Storegården ägdes 1850 av änkan Greta Jakobsdotter, änkan Katarina Andersdotter, O. A. Sandberg, J. L. Andersson och C. J. Sten. År 1881 var gården roterad vid Göteborgs stads soldatkompani till 1/4 andel i roten n :o 5 och utgjorde stamrote med soldattorpet på ägorna. Hemmansdelarna ägas nu av Aug. Anderson, Carl Andersson, fru E. Carlstein och fröken Olga Gustafsson m. fl. Den sistnämnda hemmansdelen bär namnet

Brattåskärr ägdes 1825 av Per Svensson.

Sävedalens villasamhälle.

Namnet Sävedalen är, i den inskränkta och lokala betydelse, som vi här mena, ett nytt namn, i det att detsamma gavs åt den hållplats vid statens järnvägar som öppnades för trafik härstädes 1917. Då förf. i egenskap av förslagsställare fått uppbära klander för att man ej i stället sökte giva något av traktens äldre by- eller gårdnamn åt den nya stationen, torde det tillåtas att med några ord förklara namnets uppkomst.

Före 1917 hade bygden sin närmaste järnvägshållplats vid Fräntorp i Örgryte socken, belägen nära en kilometer västerut från den nuvarande hållplatsen. I och med det den gamla hållplatsen nedlades diskuterades vid möten med ortsbefolkningen frågan om lämpligt namn på den nya stationen. Med tanke på att en trafikpunkt i allmänhet ger sitt namn åt den närbelägna trakten insågs till fullo frågans betydelse och flera möten avhöllos varunder, olika förslag framfördes. Det gamla namnet Fräntorp ansågs ur flera synpunkter olämpligt och numera omotiverat. Naturligast hade varit att välja namnet Ugglum, å vars ägor stationen var belägen, men detta lät sig ej göra på grund av befarad namnförväxling med andra orter (t. ex. Uggluras och Ucklums socknar). Så var även förhållandet med en del föreslagna äldre gårdnamn. Man måste därför helt enkelt göra ett namn och vad var då naturligare än att just namnet Sävedalen framfördes. Namnet förekommer eljest endast i vidsträcktare betydelse och den ifrågavarande trakten ligger ju i Sävedals härad, intill Säveån och vid den plats där Säveådalen är bredast. Då härtill kom att namnet Sävedalen tidigare ej förekom vare sig som järnvägs-, post- eller telefonstation beslöts enhälligt att föreslå detta namn, vilket också godkändes av järnvägsstyrelsen.

Sävedalens villasamhälle är beläget på en del av Ugglums bys hemman. Den mark som först styckades och såldes till villatomter ligger mellan Sotenäs och Örgrytegränsen, på delar av hemmanen Bråtegården, Mellangärden, Baggegården och Björsegården. Det var Sävedalens Tomtaktiebolag och grosshandlaren Martin Johansson som läto ägostycka dessa områden 1906—1907. Försäljningen av tomter lades på en bred basis med en låg första inbetalning och därpå måttliga, månatliga avbetalningar, varför tomterna fingo god åtgång och det ena egna hemmet uppstod efter det andra i den natursköna trakten. Särskilt tät är bebyggelsen utefter de två långgatorna Bergsvägen och Källvägen, där nu de flesta tomterna äro sålda och bebyggda.

Senare började K. J. Stens arvingar att sälja villatomter på Baggegårdens mark, öster om Sotenäs och även här är ett stort antal villor uppförda. Vidare hava en del villor byggts vid Bräckeliden, i närheten av samhällets folk- och småskolor. Här ligger även ett missionskapell, uppfört av Sävedalens Missionsförening. Vid Baggeliden, längre österut, norr om Ugg-lums by, uppfördes åren 1917—18 ett antal villor av grosshandlare O. B. Magnusson och här anlades vägar och vattenledning. Han äger även villatomter utefter Baggelidens södra del, där under de sista åren ett samhälle håller på att växa upp på Ugglum Kullegårdens och Sörgårdens mark.

Västra delen av Sävedalen 1920

Det är emellertid att beklaga, att vid en del av de tidigare ägostyckningarna i Sävedalen ej tagits någon hänsyn till terrängförhållandena. De flesta trafikleder i de äldre samhällsde-larna hava upplinjerats på gammalt föråldrat stadsplanevis, med noggrannt aktgivande på räta vinklar och raka linjer, utan att man först undersökt möjligheten av att kunna i praktiken utföra ifrågavarande väganläggningar. Här finnas ex. vägar på kartan som om de utlades i terrängen skulle bli fullkomligt oanvändbara på grund av att de skulle bära rätt uppför branta berget.

Beklagligt är även att de flesta tomtförsäljarna ej sörjt för iordningställandet av vägar innan de börjat sälja tomter. Detta har man i allmänhet överlåtit åt köparen, vilket naturligtvis är alldeles felaktigt. Man kan på så sätt ej få en trafikled i någorlunda användbart skick förr än samtliga tomter utefter densamma äro bebyggda. Med avloppsfrågorna är förhållandet i allmänhet på samma sätt och vatten hämtas vid de flesta villor ur egna ofta otillräckliga brunnar.

Dessa och andra förhållanden hava gjort att befolkningen härstädes redan tidigt insågo, att man måste sammansluta sig för att tillvarataga de gemensamma intressena, och så bildades i februari 1913 en kommunalförening med följande stiftare: A. G. Cederlöf, Hj. Johansson, S. Nordqvist, C. Hellbourn, E. Juhlin och Erik Bergendahl (ordf. intill 1921).

Villor vid Baggeliden 1920

Sävedalens kommunalförening har också under de gångna åren framfört och genomdrivit en hel del för samhället viktiga frågor såsom iordningställandet av några betydelsefullare enskilda vägar, för vilket rättegång måste öppnas, anläggandet av den nya hållplatsen (1917), anordnande av poststation (1918) och belysning av allmänna landsvägen från Bethalavägen till Baggeliden samma år m. m. Frågan om municipalsamhälles bildande, i och för möjliggörande alt på ett effektivt sätt ordna sundhets- och bvggnadsfrågorna, upptogs redan 1914 till behandling men har på flera offentliga möten och senast 1919 avslagits av ortsbefolkningen, emedan man fruktar för ökade skatter.

Samhällets eleklrifieringsfråga var under lång tid föremål för utredning inom föreningen och många olika förslag framkommo vilka emellertid alla strandade på svårigheterna att anskaffa härför erforderligt kapital. Så stod saken då genom kommendörkapten Will. Gibsons energiska ingripande den nuvarande elektriska anläggningen uppfördes vintern 1917—1918 och av honom skänktes till kommunen, vilken storartade gåva gör honom förtjänt av Sävedalens samhälles stora tacksamhet.

I samhällets olika delar äro uppförda omkring ett 150-tal större och mindre villor och innevånareantalet inom Sävedalens hållplats trafikområde år 1920 var omkring 1,000 personer. Trakten är synnerligen vacker med en omväxlande natur. Mellan de tätbebyggda villakvarteren ligga välmående bondgårdar med sina gröna åkrar och ängar, de högre belägna partien domineras av Soteberget och Kalkberget, vars sidor äro klädda med omväxlade barr- och lövskog, och upp mot dess högsta toppar, vilka bjuda på en vidsträckt utsikt ända ut till Vinga fyr i havsbandet, hava egnahemsbyggare slagit ned sina bopålar. Nere i den breda och bördiga dalgången rinner "Säveån den blå" och på motsatta sidan höjer Fjällboberget sina gråa hällar brant ur dalen.

I samhället finnas sju handelsaffärer av olika slag av vilka de äldsta äro H. Hanssons och J. Lundgrens.

Bland sevärdheter i trakten böra nämnas forngravarna i närheten av folkskolan, Rövargrottan i Källberget, Fröjas altare  samt Fräntorps vackra bokpark med egendomliga bergbildningar.

Sävedalens små och folkskola

Puketorp.

Puketorp är antagligen ursprungligen en nyodling från Ugglums by. Enligt en gammal sägen skall det hava varit en riddare Puke som givit gården dess namn. Hur härmed förhåller sig är svårt att avgöra, men gården finnes åtminstone ej upptagen bland tillgängliga förteckningar över Puke-släkternas gods i äldre tider. Det antagligaste är att förleden är puke i beteckningen 'hudavdragare' (garvare) och att den person som först odlade härstädes haft detta yrke som binäring.

I 1550-års jordebok står "Hällor i Puketörp" upptagen som 2 hästars frälsebonde, varför gården således redan då var av frälsenatur. Under 1600-talet var den i Oxenstiernska ättens ägo. År 1638 uppgives riksamiralen och presidenten Gabriel Oxenstjerna (f. 1586, f 1656) som ägare. I 1680-års jordebok namnes här under frälsehemman "Larss i Puketorp", och finnes antecknat att gården låg under greve Bengt Oxenstiernas ( f. 1623, död 1702) förmedling. Denne, som således ärvde gården efter sin fader, är känd som en skicklig diplomat. Han pantsatte gården till Conrad Axel Falkenberg (död 1688). År 1707 var kammarherre Joh. Gabriel Säck (död 1751) ägare till Puketorp och sålde gården 1733 till stadsbefallningsman Olof Aurell.

I storskifteshandlingarna av år 1788 är Puketorp upptaget som 1/2 frälsehemman och här bodde åboarna Johannes Löfgren och Lars Larsson. 1825 nämnas utom den senare som ägare Jakob Larsson och Arvid Johansson.

I 1881 års roteringslängd är hemmanet roterat vid Marks kompani av Älfsborgs regemente till 1/4 andel i roten n :o 119.

Nu ägas hemmansdelarna av J. A. Johansson, H. B. Karlsson och Berta Helgesson.

                                        Gamla gården vid Puketorp byggdes i slutet av 1600-talet                                                      

Text och bilder hämtade från Boken Partille Krönika av Erik Bergendahl

Detta var ingalunda första gången och inte heller den sista, som kungar möttes. Enligt sägnen, sagan, fastställdes i slutet av 990-talet ett "treriksröse", där de tre ländernas gemensamma gränser möttes. Kungarna den gången var norske Olav Tryggvasson, svenske Olof Eriksson Skötkonung och den danske Sven Tveskägg. Det blev ett skär i Göta Älvs mynning, som kom att kallas Lilla Danmark, "kölbekant" för många seglare på grund av intilliggande Danska Liljan. Hjälp fick man i brev från Påven men till vad nytta? Detta var troligen år 999. Något år därefter i slaget vid Svolder besegrades Olav Tryggvasson av Olof Skötkonung och Sven Tveskägg.

Det kom att dröja ända till slutet på 1200-talet, innan vårt land hade fri förbindelse till Västerhavet. Säveåns dalgång och det då omfattande Örgryte kom att bilda det, som vi kallar Kilen mot Kattegatt. Det blev av enorm betydelse för trakten, för hela vårt land. Älvsborg började befästas. En ny tid randades. Men det betydde inte slutet på de ständiga krigen. Ånej. Danskarna återkom ideligen och ville förena, för all framtid sina riken Danmark och Norge genom att sammanbinda Halland med Bohuslän. Först efter freden i Brömsbro 1645 omfattade kilen häradena Ale, Askim, Bollebygd, Flundre, Hising, Sävedal och Vättle.

1260. Sverige får den kil mot Kattegatt, som tillkom efter överenskommelse mellan vår kung Valdemar och den norske kungen Håkon Håkonsson. Gränsen mot Halland kom att gå i Flabäcken, strax söder om Kållereds kyrka. Vi fick även en del av Hisingslandet på västra sidan av Göta älv.

1570. Det Nordiska sjuårskriget avslutas med freden i Stettin. Danmark hade erövrat bl.a. Älvsborg. Sverige skulle till Danmark betala Älvsborgs lösen.

1613. Freden i Knäred var dyr. Danskarna ställde hårda villkor, ännu en Älvsborgs lösen. Sverige fick ställa Älvsborg och sju härader i pant och tvingades lösa dessa med en million riksdaler. Det var värdet av flera års skördar av råg.

1645. Efter krigen 1643 - 45, bl.a. Hannibalfejden, slöts fred i Brömsebro. Sverige fick Ösel, Gotland, Jämtland, Härjedalen. I vår trakt fick vi häraden öster om Göta älv och dessutom Halland på 30 år.

1658. Efter kriget 1657 - 58 mot danskarna, bl.a. Krabbefejden, slöts fred i Roskilde. Danmark fick till Sverige frånträda Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Trondheims län och Bornholm.

1660. Freden i Köpenhamn. Sverige fick behålla, vad som stadgades Roskildefreden men fick till Danmark avstå Trondheims län och mot rejäl betalning även Bornholm.

1679. Freden i Lund. Slut på krigen. Länderna förenades i sämja. Freden bekräftades med giftermål. De båda länderna skulle framledes stödja varandra mot yttre fiender.

Maten från Sävedalen

Staden Nylöse försågs med jordbruksprodukter från Säveåns dalgång. Den transporterades med föror på den tidens dåliga vägar. Men också, kanske hellre, på små båtar och pråmar från bl.a. Mellby med sina kvarnar och från Ugglums by, vars lästebänk, lastkaj, fanns nedströms järnvägsbron över Säveån på platsen, som en gång var järnvägshållplatsen Ugglum. Här fanns för c:a femtio år sedan en handelsträdgården, den sista resten av byn Ugglums öppna åkermark.