partille Historia
Öjersjö Hallen Lexby Jonsered Tage Madsens väg Paradiset Partille centrum, kyrka och herrgård
8000 f.kr-1000 e.kr
Då inlandsisen cirka 10 000 f Kr sakta smälte undan stod havets nivå inom denna del av västkusten drygt 90 meter över nuvarande havsyta. Detta innebar att stora delar av höjdområdena på båda sidor av Säveåns dalgång då utgjorde en del av ett rikt varierat skärgårdslanskap. Cirka 8000 f Kr nådde människan hit och renen utgjorde huvudsakligt fångstobjekt.
Förkastningslinjen öster om Göta älv utgjorde en naturlig gräns för bosättning under efterföljande perioder under stenåldern. Landet höjdes efter hand och möjliggjorde ett succesivt utnyttjande av nya skärgårdsavsnitt längre ut i väster. Här fanns fisk och fågel, medan höjdområdena i öster gav förhållandevis små möjligheter till försörjning. Denna gräns märks tydligt i fornlämningsutbredningen där parti I ledalen endast har sporadiska boplatsförekomster medan t ex Göteborgs kommun innehåller cirka 1 000 kända lämningar av detta slag. Längre österut, där topografin skapat ett mer omväxlande landskap med sjöar och näs, ökar återigen boplatsförekomsten. Dalgången - fjorden får därför i hög grad ses som ett kommunikationsstråk mellan kust och inland.
Denna fyndfattigdom fortsätter sedan genom hela förhistorien, även om det från såväl brons- och järnåldern (1500 f Kr - 1000 e Kr) finns en del gravlämningar i form av monumentalt placerade rosen och stensättningar på bägge sidor Säveåns dalgång.
Under yngre stenåldern (cirka 3000 f Kr) slår jordbruket igenom och det är då de lättbearbetade markerna som i första hand utnyttjas. Detta markutnyttjande och brukningssätt fortlöper i stort sett oförändrat till järnålderns slut. Bland annat på grund av klimatförsämring blir dock järnåldersbosättningarna mer stationära än de tidigare, varför man kan förmoda att upprinnelsen till dagens byar finns inom denna epok. Såväl ortnamn som vissa kamerala benämningar kan med stor sannolikhet härledas till detta skede, speciellt till dess senare del (t ex Ugglum).
Med järnåldern kom nya redskapsmaterial och brukningsmetoder, varför ett succesivt utnyttjande av de tyngre jordarna närmare dalbottnen kunde påbörjas. En naturlig följd blev därför art bebyggelsen till slut kom att ligga nära dessa jordar, ofta I skydd intill bergspartier. Spåren efter den tidigare bebyggelse- är dock svår att finna, dels på grund av svårigheter att hitta de oansenliga resterna, dels genom senare års byggande inom dessa höglänta dalsidor.
Medeltid 1000-1500
Under denna epoks inledningsskede spreds kristendomen som tillsammans med en begynnande statsbildning ger återverkningar inom bygden. Kyrkobyggandet tar fart och handeln ökar. Hamnar och vattenvägar får ökad betydelse och flera städer och handelsplatser växer upp i Göta älvområdet. På grund av Partilles läge mellan de rika centralbygderna i Västergötland och kusten i väster bör kontakterna med andra landsändar ha varit goda.
Inom socknen finns femton gårdar belagda under slutet av medeltiden, samtliga i Säveåns dalgång. Man kan förmoda att boskapsskötseln varit den viktigaste delen i gårdarnas försörjning, då äldre arkivmaterial oftast redovisar begränsade brukade åkrar. Dessa ligger undantagslöst i direkt anslutning till bebyggelsen. På utmarkernas allmänning liksom utefter ån har funnits obegränsade möjligheter till vallning av boskap.
1473 grundades Nya Lödöse, och dess lokalisering fick till följd att socknen på ett annat sätt än tidigare blev delaktig i handel och ekonomi.
1500-1800 talet
Genom den kolonisationspolitik som bedrevs under 1500-talet bröts nya bygder, bl.a i Öjersjö, och en befolkningsökning möjliggjorde även en viss torputbyggnad i .förut folktomma skogsområden. Befolkningen fick genom den växande stadsbildningen vid Nya Lödöse nu avsättningsmöjligheter för sina produkter och handelsvägen från jordbruksbygderna i öster till staden gav ökade
möjligheter till kontakter och handelsufbyte. Borgare i staden köpte också gårdar i Partille, en företeelse som fick ökar omfång efter att Nya Lödöse försvunnit och Göteborg grundades 1621. Kontakterna med denna stad ökade också i och med Stadsvakt-soldatsystemet (föregångare till polisväsendet), under vilket flera gårdar i Partilie var rotade, bl a Hultet vid Vallhamra.
I de tidiga städerna var jordbruket utbrett och flertalet borgare ägde kålgårdar och höll några djur. Välbeställda köpmän och handelsidkare valde oftast att köpa större gårdar utanför stadsområdet. Partilie herrgård t ex köptes upp redan i mitten av 1600-talet, liksom det gamla kronogodset Jonsered. I huvudsak var socknen dock en jordbruksbygd och flera av byarna var av betydande storlek och omfattning vid tiden för storskiftet under senare delen av 1700-talet. Skiftet föranleddes av att gårdarnas brukningsytor efter delningar och hemmansklyvningar ibland var rent kaotiska med smala, småbrukade tegar. Varje gårds ägor skulle efter skiftet bli mer samlade, bebyggelsen skulle dock i stort sett stå orörd.
1800-Nutid
Betydligt mer omvälvande för bebyggelsen blev laga skifte, vilket var en följd av den fortfarande otillfredsställande ägofördelningen. Med denna markdelning följde en splittring av byarna då varje gård också skulle bebo nyskiftet. Resultatet blev en glesare gårdsplacering med nya bebyggelselägen på höjder i åkermarker eller utefter skyddade bergssidor, alltså så som vi ser landsbygdens bebyggelse idag i t ex Lexby.
Bebyggelsen i den gamla byn var mycket tät. Boningshus och ladugårdar låg nära varandra och till synes utan ordning. Huvuddelen av bebyggelsen utgjordes av skilda byggnader för olika funktioner. Byn kunde därför vara av imponerande storlek som t ex i Ugglum. På flertalet gårdar var framkammarstugan vanligast men även parstugor förekom. En ålderdomlig byggnad utgjorde den sambygda längan med fähus och bostad under samma tak, av vilka det endast finns ett fåtal kvar idag(1979), bl.a "Minas" i Öjersjö Hallen och "Hoppet" i Lexby dal.
I handlingarna till skiftet för Lexby 1838 beskrivs Aäsrergårdens manhus sålunda:
Stuga av Träd 30 alnar lång, 8 bred och 5 hög (17,7 x 4,7 x 2,95 M) täckt med Tegel och indelf uri Kök, .Vardagsrum och 2;e Kamrer, samt källare under de sedare.
Efter skiftet gick gårdarna ofta parallell- eller vinkeIstäIIda byggnader. Manhuset uppfördes ofta som dubbelhus eller på de större gårdarna som salsbyggnader.
Skiftet genomfördes i huvudsak mellan 1830 - 50 i Sävedåns dalgång. Betydligt senare genomfördes det i Öjersjö-Hultet, där senaste förrättningen gjordes 1930 (se fig 7). De stora skillnaderna i tiden kan förmodligen förklaras med att ägoförhållandena inom de större byarna redan tidigt krävde en reform, medan skogsbygdens förhållandevis självständiga smågårdar inte berördes av ägosplittringen i lika hög grad. Gårdarna i Öjersjö-Hultet utgjorde redan tidigt en gles bebyggelse utefter "byvägen".
För de många obesuttna som inte ägde mark under 1800-talet var möjligheterna till arbete på gårdarna en livsnödvändighet. Befolkningsökningen under mitten och senare delen av detta sekel gav upphov till ett stort överskott på arbetskraft. Närbelägna industrier både i Göteborg och Jonsered var en möjlighet till försörjning, en annan var gatstenstillverkning från cirka 1850 - 1900. Den ökade efterfrågan på främst gatubeläggningar i Göteborg gav många sockenbor utan egen jord en inte obetydlig inkomstkälla. Främst i Ugglumsbergen men även på andra ställen kan man idag se spåren efter denna verksamhet. En annan möjlighet till försörjning utgjorde kökväxtodlingen. Denna hade anor ända till 1700-talet och under senare tid har torgförsäljning av frukt och grönsaker varit betydande inom socknen.
Jordbruket har under 1900-talet i hög grad påverkats av samhällsutbyggnaden med industrier och bostäder. 1906 - 07 avstyckades mark för Sävedalens villasamhälle och tidigare hade industrier etablerats längs Säveån. Detta blev början till en omfattande byggnation på åkermarken, varför stora delar av det äldre jordbruket idag är borta. Även jordbruksbebyggelsen har i flera områden nästan
totalt försvunnit. I t ex Ugglum där det fanns cirka 20 gårdar i början av detta sekel, återstår idag ett par manhus bland övrig villabebyggelse.
Det gamla jordbrukslandskapets förändring gör också att äldre vägnät och kommunikationsleder växer igen och försvinner. I det gamla agrara landskapet var stigar och vägar ett påtagligt inslag, slingrande mellan berg och åkrar, utefter sankmarker och hagar. Kontakten med såväl andra byar som nödvändiga leder till utmärker och mossar utgjorde förutsättningar för ett fungerande jordoruk. Idag kan delar av dessa vägsystem skönjas under planterad barrskog och lövsly. De utgör en viktig länk för förståelsen av det gamla bondesamhället och borde i högre grad uppmärksammas. Fig 8 redovisar exempel på vägnät under 17- och 1800-talen.
Kåhögs gård är idag det enda kvarvarande jordbruket. Genom bortfallet av andra gårdar arrenderar Kåhög mark över hela kommunen samt i Lerums kommun. Med en fortsatt expansion av bebyggelse försvåras möjligheterna att vidmakthålla denna drift, varför det bör vara ytterligt angeläget att stödja fortsatt brukning och kreatursdrift, inte minst från landskapssynpunkt. Begränsad djurhållning drivs också på ett par andra gårdar, varför de äldre beteshagarna och ängarna hålls öppna och fria från igenväxning.
Industrier
Förutsättningen för att kunna etablera en industrinäring under industrialismens inledningsskede var oftast vattenkraften. Den laxrika Säveåns fall vid Aspens utlopp var från den synpunkten ytterst lämplig för de båda skottarna Gibson och Keiller, då de 1833 startade byggnationen av det som skulle bli Jonsereds fabriker. Uppbyggnaden av anläggningen gjordes efter engelsk förebild, och då den brittiska industrin hade betydande erfarenhet av fabriksdrift kom Jonsered tidigt att framstå som ett mönstersamhälle för industrialismen i Sverige. Genom att självförsörjandeprincipen följdes så långt som möjligt kom produktionen snart att bli ytterst differentierad med produkter såväl från ursprungsfabrikationen textil som vävstolar, jordbruks- och träförädlingsmaskiner mm. Genom stambanans tillkomst 1856 förbättrades också kontakterna med Göteborg för vidare export. För denna intensiva fabrikation fordrades
ett stort antal anställda och ända fram till 1915 skedde en succesiv bostads- och serviceutbyggnad, flertalet uppfördes av tegel från eget bruk. Förutom anställda inom fabriksproduktionen tillhörde ett stort antal jordbruksarbetare herrgården. Inom företaget arbetade 800 personer år 1920.
Produktionen idag är betydligt mer specialiserad med motorsågar som produkt, sedan Elecrrolux-koncemen som sedan i år (1979) äger Jonsered, valt att sälja av både träförädlingsmaskins- och hydraulkrans-tillverkningen. Textilsidan har succesivt avvecklats från 1969.
Jonsered är en av västveriges få bruksmiljöer och har genom sin täta fabriks-och bostadsbebyggelse från 1840-talet till idag unika möjligheter att förmedla kunskap av teoretisk, ekonomisk och social art.
Vid sidan av den dominerande Jonseredsfabriken växte andra industrier upp i Partille under senare delen av 1800-talet. Järnvägen möjliggjorde snabba transporter till Göteborg och det var därför inte längre nödvändigt att etablera sig inom stadsgränsen.
En av socknens större industrier blev Partille Yllefabrik som startade 1898 av norrmannen Jörg Jebsen på platsen för herrgårdens nedbrunna bryggeri och ekonomibyggnader. Den sista byggnaden revs nyligen i samband med planering av infarten till kommunalhuset. Genom fabrikör Jebsen påbörjades planläggningen av "Partille villastad" norr om stationen. Arbetarbostäder tillkom utefter vägen öster om nuvarande Kyrktorget. Öster om stationen uppförde Carl Eck Motorfabriken Eck 1908 och i närheten av fabriken byggdes bostäder åt anställda omkring 1915. De sju första innehöll sammanlagt 42 lägenheter. Dessutom tillkom lika många tjänstemannavillor. Stora delar av industrin brann ned 1924, men vissa industribyggnader finns kvar idag(1979). Som mest hade fabriken cirka 350 anställda.
Andra industrier, vilka idag är borta men som bidrog till en begynnande tätortsbildning, var den vid yllefabriken belägna Shoddy-fabriken (textilavfall), den vid Porthällaskolan liggande korkfabriken samt ett par kemisk-galvaniska industrier. Flertalet industrier och verkstäder kom helt naturligt att förläggas till Säveåns dalgång. Men på andra håll fanns också förutsättningar för verksamhet, dock av annan karaktär.
Vid Stora Hålsjön på Hultets marker påbörjades under 1920-talet isupptagning ur sjön. Under 1940-talet utvecklades detta till en isfabrik under Göteborgs Is AB» Den stora isiadan med sågspånstäckning revs och en fabriksbyggnad med kompressorer ersatte den naturliga isupptagningen. Denna sysselsatte säsongsvis upp till 40 man, flertalet från Öjersjöbygden. Nära den nya fabriksbyggnaden uppfördes ett par bostadshus för den fasta arbetsstyrkan på 6 - 8 man. Tillverkningen, som var den sista i sitt slag i Skandinavien, lades ner denna höst.
Industriutvecklingen i Partilie under senare år karaktäriseras mer av service och handel än ren industriproduktion, i Säveåns dalgång har nya firmor etablerats som till stor del har stor-Göteborg som verksamhetsområde, som t ex mindre företag inom bil-, plast-och plåtbranschen.
Bostäder
Samhä!Isutbyggnaden i socknen har skett periodvis med en intensifiering under senare år. Förutom Jonsereds bostadsbebyggelse från 1840-taiet och framåt,, tillkom kring sekelskiftet arbetar- och tjänstemannabostäder i anslutning till industrierna i centrala delar av socknen.
En mer konsekvent bostadsuppbyggnad startade med Sävedalens villasamhälle 1907, Med hållplatsens vid järnvägen tillkomst 1917 tilltog byggandet så att det omkring 1920 fanns cirka 150 villor och sju affärer samt den 1914 invigda skolan. Befolkningen uppgick till omkring 1000 personer. Denna tidiga villabebyggelse var i trä med drag av nationalromantik. Under 1920-och 30-talen ökade bebyggelsen ytterligare. Putsade fasader blev vanliga.. Förutom de tidiga områdena Sävedalen och Partille skedde nu också en utbyggnad inom Kåhög och Skulltorp. Med funktionalismens genombrott under 1930-talet kom en ny typ av bostäder, helt fria från de traditionella tankarna om en väl avvägd och symmetriskt uppbyggd fasad . De ofta kubformade husen finns representerade inom varje äldre villaområde.
1950- och 1960-talens bostadsbyggande har inneburit dels förtätning av äldre bostadsområden, dels nya typer av bebyggelse såsom hyreshus och radhus. Jordbruksmarken har alltmer tagit i anspråk, t ex i PartiIle, Lexby och Puketorp.
Under senare år har värdet av den orörda jordbruksmarken uppmärksammats, varför byggnationen under 1970 talet till stora delar skett inom höjdområdena, som t ex Björndammen. Området blev alternativet sedan planerna på utbyggnad i Lexby skrinlagts. Exploatering av de äldre jordbruksfastigheterna fortgår dock, senast inom Mellbyområdet.
Jordbruksmarken har inte enbart tagits i anspråk av bebyggelsen. Säveåns dalgång med gamla traditioner som kommunikationsstråk med bl.a ett flertal krogar och skjutsstationer, fick under 1960-talet motorväg vid sidan av de äldre riks- och lokalvägarna. E3:an med avfarter kom bl.a att orsaka rivning av såväl gårdar som annan bebyggelse utefter dalgången.
Under 1940- och 1950-taien skedde en expansion av sommarstugebebyggelsen. Traditionen med egen täppa fanns dock tidigare i Jonsereds "Amerika", då i form av koloniområde. Sommarboendet i trakten började vid sekelskiftet med inhyrning på en gård, vilket var vanligt och detta bidrog samtidigt till extrainkomster för gården. Flera manhus uppfördes också under denna tiden med väl tilltagna dimensioner för att tåla extra hushåll under sommarmånaderna.
Närheten till skogsmarker och förhållandevis låga priser jämfört med kusten, gjorde att storstadsborna började söka sig inåt landet, gärna till sjösystem. Öjersjö blev inom socknen ett populärt sommartillhåll. I detta område sker för närvarande planarbeten som bättre skall ta tillvara möjligheterna till förtätning och omvandling från fritids- till helårsbosättning.
Partille har under de till olika tidsskeden knutna uppbyggnadsperioderna fått en rikt skiftande arkitektur, som ger goda möjligheter till studier av äldre tiders byggnadsstilar. Det är angeläget att slå vakt om det kulturarv som kulturhistoriskt värdefulla miljöer utgör, och som manar till en insiktsfull och väl genomtänkt framtida samhällsutbyggnad.
Området- innefattar bebyggelsen utefter den gamla vägsträckningen, kantad med avbärare i granit och trä. Hemmanet innehåller idag fyra gårdar, dock utan egentligt jordbruk. År 1621 namnes Hallen i jordebok för första gången, och under 1800-talet var hemmanet delat i två gårdar.
Laga skifte förrättades 1867. Efter skiftet erhöll gårdarna en något mer spridd placering utefter vägen. Nuvarande byggnader härrör från 1800-talets senare hälft men med vissa ombyggnader under senare år. Den gulmålade Hallegården från omkring 1850 är relativt intakt, och dess tidigare planlösning uppvisar flera drag av gammal byggnadstradition, bland annat ett centralt placerat kök.
En annan byggnad med äldre byggnadstradition är "Minas". Här är den rödfärgade gården sambyggd, dvs manhus och ladugård ligger under samma tak. Denna typ var förr vanlig bland mindre gårdar inom regionen och flera gårdar av liknande karaktär har funnits inom PartiIle. Idag är dock denna hustyp borta sånär som på ett fåtal platser.
På grund av Hallens centrala belägenhet inom de långsträckta Öjersjö- och Hultenbyarna, byggdes den nya småskolan här 1867. Skolan hade tidigare varit inhyst i Öjersjö Storegården, men fick nu egna lokaler med lärarbostad. Skolan fungerade fram till 1934.
Trots att jordbruk inte längre drivs, utan gårdarna har blivit bostadshus med avstyckade tomter, utgör bebyggelsen ett gott exempel på agrarbebyggelse inom skogsbygden.
Kulturhistorisk bedömning
Området är planlagt för tätbebyggelse. Gällande byggnadsplan är under översyn. Inom den utvärderade miljön bör dock restriktivitet mot nybebyggelse råda, i första hand för ändamål som ej naturligt hör ihop med områdets karaktär av jordbruksbygd. För nytillkommande bebyggelse erfordras stor omsorg i fråga om placering och utformning med hänsyn tagen till den lokala byggnadstraditionen. Vid ärendehandläggning bör Bohusläns museum höras.
Området innefattar bebyggelsen inom Lexby by samt kulturlandskapet utefter bergskanten liksom utefter Lexbydalsvägens södra avsnitt. Innan laga skifte 1838 var bebyggelsen tät inom klungbyn från nuvarande 1:33 till 19:1. Här fanns sammanlagt sjutton gårdar, vilket gjorde Lexby till en av de större byarna i Säveåns dalgång. De utskiftade gårdarna fick därefter en betydligt mera spridd placering utefter Brattefjälls bergssida och endast fyra gårdar kom att ligga kvar på ursprunglig plats. Av dessa är framför allt Lexby 5:17 men även 19:1 av betydande kulturhistoriskt intresse. Den förra torde vara uppförd under 1700-talet med senare påbyggnader. Under den äldre delen av huset finns valvkällare i natursten och vid fägatan en smedja med bibehållen inredning. Granngårdens manhus är uppfört omkring 1890 med rik snickeriornamentik (19:1).
En starkt bidragande orsak till områdets höga kulturhistoriska kvalitet utgör landskapet, i vilket man kan skönja såväl äldre vägnät som spår efter tidigare brukningsmetoder. Utefter Lexbydalsvägen finns ryggade åkrar (Raä 27) med en form som man torde kunna härleda till medeltiden.
Tidigare brukad jord syns även vid f d Brunegårdens plats (1:13) liksom i hagarna utanför. Uppe i dessa marker finns också på flera ställen äldre vägar och murar. Av vägnätet är den äldre fägatan bäst bevarad. Denna har följt bergssidan från Mellby, förbi Lexby och vidare mot Lexbydal. Dess sträckning och karaktär är av stort intresse.
Trots betydande förändringar inom Lexby under senare år, då tillkomst av småhusbebyggelse och rivning av flera gårdar starkt påverkat området, innehåller bebyggelse och landskap väsentliga kulturhistoriska kvaliteter. En strävan att bibehålla dessa värden måste ses som naturlig.
Lexby radhusområden - 1950- och 1960-tal
Lexbys radhusområde består av två olika områden, uppförda med ungefär tio års mellanrum. Det första området, som bland annat omfattas av Klintegårdsvägen, uppfördes 1955-58 efter Bo Cederlöf Arkitektkontors ritningar. Det är ett stort grupphusområde med 106 lägenheter av två olika typer som bildar fyra kvarter. Små garage ligger i nära anslutning i kvartershörnen. Den ena hustypen har en delvis oinredd vind på övervåningen. Strävan i form, material och färg var en rik variation med bibehållen helhetsverkan.
Uppdraget
att rita radhusområdet Vintergäcken fick Bo Cederlöfs arkitektkontor av
PKB, Partille Kommunala Bostadsaktiebolag, år 1964. Området uppfördes i
två etapper och var inflyttningsklart 1967. Först var bostadsformen rena
hyresrätter för att 1975-76 övergå till äganderätter. Lexby är ett mycket
gott exempel på bostäder som byggdes vid den här tiden i Sverige. Området
fick även en premiering i tidskriften Bo Bättre för dess kvaliteter.
Vintergäcken var ursprungligen rödmålat med falu rödfärg, men har sedan 1980-talet målats om i ett antal olika kulörer. Även andra förändringar har skett.
Området har en enhetlig struktur där arkitekten konsekvent har följt en idé från det enskilda radhuset till gator och grönområden. Inget har undantagits i planeringen utan alla delar är tänkta att ingå i en helhet. Vintergäcken är en typisk representant för radhusområde som senare kommer till uttryck i många av landets kommuner.
Exempel
på citat från tidskriften Bo bättre 1967:
Premieringsnämnden har beslutat att premiera Lexby radhusområde, Partille, för den genomförda otvetydiga differentieringen mellan kör- och parkeringsutrymmen å ena sidan och gång och lekytor å andra sidan, för planlösningarnas konsekventa överensstämmelse med situationsplanens idé samt för den enkla och fina karaktären i hus- och markbehandling.
Lexby illustrerar på ett förtjänstfullt sätt värdet av en idémässig samordning av stadsplanearbete och husprojektering.
Kulturhistorisk bedömning
För området gäller förbud mot nybebyggelse enligt BS 56 §. Västra delen utgör mark för idrottsändamål. I förslag till framtida sträckning av Lexbydalsvägen ingår fyra alternativ, vilka samtliga berör den utvärderade miljön, vilket ur kulturhistorisk synvinkel är oacceptabelt. Markdispositionsplanens förslag till bostadsområde i Brodalen är även den ett påtagligt ingrepp i det värdefulla jordbrukslandskapet. Den utvärderade miljön gränsar i norr till föreslaget landskapsskyddat område, i öster till föreslaget naturreservat. Vid ombyggnader inom den utvärderade miljön erfordras stor omsorg i fråga om material och utformning med hänsyn till bebyggelsens karaktär. Fortsatt brukning och vård av kulturlandskapet bör eftersträvas. Vid ärendehandläggning bör Bohusläns museum höras.
Området innefattar bostads- och industribebyggelse- inom fabrikssamhället, del av koloniområdet "Amerika", jordbruksbebyggelsen från Bokedalen till Gottorp samt herrgården med omgivande bebyggelse. Den täta industri- och bostadsbebyggelsen innehåller tegelarkitektur från 1840-talet tills idag av mycket stort kulturhistoriskt värde. Bebyggelsen som förmedlare av teknisk, ekonomisk och social historia är också av största betydelse.
I söder utbreder sig den småskaliga kolonibebyggelsen "Amerika", som genom sin tidiga uppbyggnad på 1880-talet är föregångare i Sverige. Tillkomsten får ses mot bakgrund av emigrationsdrömmen och strävan efter egen jord. Här fick arbetarna sitt eget land, fast i blygsam skala.
Bokedalen innehåller framför allt torpbebyggelse under Jonsered, tillkommen från 1820 och framåt. Äldsta byggnaden är Banken medan Gärdet uppfördes under 1880-talet. Denna byggnad uppfördes som ett försök till underhålIsfri bostad, helt i sten och med gjutjärnsdetaljer vid tak och fönster. Gottorp var efterföljare till småhusområdet vid Hallebacken. De tre villorna Jakthyddan, Trädgårdsmästarvillan och Fasanvillan är uppförda omkring 1870 och utgör tidiga kataloghus med en rik träornamentik. Säteribebeyggelsen är av herrgårdskaraktär med huvudbyggnad i sten och puts från 1886, monumentalt belägen med utsikt över Aspen. Runt byggnaden finns rester av park- och trädgårdsanläggning. Invid byggnaden ligger trädgårdsmästeri, arbetarbostäder och tegel ladugård.
Landskapet i Bokedalen och kring herrgården är av parkkaraktär med rika lövträdsbestånd av hög ålder. Utefter bergssidorna syns rester av stenmurar och äldre vägsträckningar. Åkermarken är mestadels brukad och bildar tillsammans med betesmarker ett kulturlandskapsavsnitt av stort värde.
Bokedalen
Bokedalen är Partilles finaste naturområde. Här finns stora värden av betydelse för naturvården, kulturmiljön, landskapsbilden och friluftslivet. Området är beläget i den nordöstra delen av kommunen, strax norr om Jonsereds samhälle.
Bokedalen består av flera delområden av mycket olikartad karaktär. Området är starkt kuperat. De södra delarna ligger i Säveåns dalgång och de övre norra utgörs av en urbergsplatå på mellan 90 och 130 meters höjd över havet.
I Bokedalen finns en mycket variationsrik miljö med många olika naturtyper. Här finns ädellövskogar med bok och ek, äldre talldominerad naturskog, åkermark, betade hagmarker, alléer och parkmiljöer med grova äldre lövträd. Det finns en rik förekomst av djur och växter, varav många är sällsynta arter.
För att kunna bevara, skydda och utveckla Bokedalen och dess värden beslutade kommunstyrelsen den 3 juni 1998 att förklara området som naturreservat. Beslutshandlingarna, som innehåller föreskrifter och skötselplan för områdets framtida användning, ger även en rik beskrivning av området och dess kvaliteter. Handlingarna har även redigerats till en läsvärd version där bland annat illustrationer har lagts in. Denna skrift finns att köpa på Partille bibliotek.
Säveån
Säveån passerar Jonsered och rinner som ett blått band genom hela Partille kommun. Säveån med omgivande stränder och kulturmark har ett stort värde för landskapsbilden. Dessutom har ån stora naturvetenskapliga värden. Av fiskebiologiska skäl har Säveån blivit klassat som riksintresse för naturvården. Framför allt gäller detta den unika laxstammen. Ån har ett ringlande förlopp genom Jonsered. I Jonsered finns också ett antal bredare och lugnare partier , så kallade höljor i ån, platser där man tidigare bland annat badat. De högre strandbrinkarna upp mot Jonsered är täckta av en rik ädellövskog.
Nybygget
Nybygget anses som Sveriges första radhus. De uppfördes på 1840-talet efter engelska förebilder åt förmän och mästare vid fabriken. Tegelarkitekturen överensstämmer tydligt med fabriksmiljön. Smala trädgårdar ledde till en stig mot fabriken. Bakom husen finns jordkällare som fortfarande används.
Koloniområdet Amerika
Uppför Amerikaliden ligger ett stort område med stugor och kolonilotter mitt i skogen. Jonsereds fabriker erbjöd marken till arbetarna på 1880-talet som alternativ till emigrationen. Det är ett av de första koloniområdena i Sverige och ett slags föregångare till sekelskiftets egnahemsrörelse.
Hallebacken
Under perioden 1909-1915 uppfördes egnahemsbebyggelse i trä för arbetare. Tvåvåningshusen består av bostäder på ca 70 kvm för en till tre familjer. Husen följer terrängen väl och bildar små platser i området, enligt den tidens trädgårdsstadsideal.
Husen med stensocklar, faluröd panel och nyckelhålsverandor är nationalromantikens variation på de gammalsvenska stugorna.
Udden
På 1920-talet uppfördes detta bostadshus i trä för lärare och tjänstemän.
Den enkla volymen med valmat tak i herrgårdsstil ligger nära
nationalromantiken medan detaljer som pilastrar, kolonner och
lunettfönster är klassicistiska.
Jonsereds kyrka
Kyrkan i Partille ansågs 1848 för liten och skulle ersättas av en ny. Ägaren till Jonsereds fabriker, William Gibson den äldre, ingrep och testamenterade 1857 pengar för att i stället bygga en kyrka i Jonsered. Kyrkan invigdes 1860. Prästen tillsattes och avlönades av företaget fram till 1922. Kyrkan, som ligger på en höjd, är på grund av terrängen orienterad i nord-sydlig riktning istället för öst-väst som annars är brukligt. Den är uppförd av vitputsat tegel i engelskinspirerad gotisk stil.
Jonsereds skola
Skolan, som byggdes ut etappvis med början 1866, består av tre mindre
tegelbyggnader i var sitt hörn av skolgården.
Klostret
Huset byggdes 1894 som ålderdomshem och sjukhus åt anställda vid Jonsereds
fabriker. Nu fungerar byggnaden som franciskanerkloster och verksamheten
drivs av några munkar i Helige Franciskus Brödraskap. Kapellet, som
uppfördes 1989-1990, är hopbyggt med klostret och anpassat i murverkets
färg och mönster.
Logen Göta
Nykterhetsrörelsen i Jonsered var stark och byggde ett eget hus 1914 på
bolagets mark i utkanten av samhället. Den faluröda nationalromantiska
byggnaden används som samlingslokal och
biograf Göta bio drivs av en aktiv förening.
Torstens bar
Denna servering, byggd 1955, och intilliggande bensinstation är en miljö
från den tid då riksväg 6 gick rakt genom Jonsered. Hörnet med
karosseripanel, välvda glas och skylten BAR är mycket tidstypiskt.
Centrum
Längs Jonseredsvägen genom samhället finns butiker och annan service. Här
går idag även busstrafik med bland annat expressbuss till Göteborg.
Kulturhistorisk bedömning
Jonsereds samhälle bör betraktas som bevarandeområde, då de kulturhistoriska kvaliteterna är synnerligen höga. Stadsplan är antagen av kommunen, där det bl.a innebär rivning av Flickhemmet, vilket från kulturhistorisk synpunkt är oacceptabelt. I övrigt innebär planen ett tillvaratagande av brukskaraktären. För att erhålla större kunskap om industribyggelsens historiska bakgrund, bör en fördjupad studie av samhället genomföras.
För Bokedalen och herrgårdsmiljön bör restriktivitet råda mot nybebyggelse, i första hand för ändamål som ej naturligt hör ihop med områdets utnyttjande för jordbruksändamål. Vid om- och tillbyggnader erfordras stor omsorg i fråga om utformning, material och färgsättning med hänsyn till bebyggelsens och landskapets särprägel. För ett bibehållande av landskapets historia och miljömässiga värden är fortsatt brukning och vård av marken synnerligen angeläget. Bokedalen ingår i föreslaget naturreservat, medan herrgårdsmiljön utgör del av föreslaget landskapsskyddat område. Vid ärendehandläggning bör Bohusläns museum höras.
Området innefattar en- och flerfamiIjsbostäder omedelbart söder om E3:an. Husen uppfördes 1950 som arbetarbostäder till Daros (Davy Robinson maskinfabrik). Arkitekt var Anders Lindvall.
Den täta bebyggelsen innehåller flerfamiIjsbyggnader av radhuskaraktär. Från början erhöll husen träpanel i pastellfärger som grönt, gult och beige medan omfattningar och knutar avfärgades i gulbeige. Under de senaste månaderna har tilläggsisolering med åtföljande plåtbeklädnad tillkommit. Färgskalan är nu betydligt starkare.
Tiden efter andra världskriget var en intensiv uppbyggnadsperiod av bostäder. Industrins expansion krävde en snabb byggnation och fabrikerna lade oftast upp riktlinjerna själva försitt eget behov. Statsmakternas bidragsgivning gynnade också denna utveckling. Husen erhöll oftast flera lägenheter för såväl ensamstående som familjer. Utformningen på bebyggelsen vid Tage Madsens väg var ett resultat dels av nämnda orsaker, dels utformningen av ett liknande område i Stenungsund, där fabrikens ägare tog hem idéer från Tyskland. Flera Sudettyskar, som efter kriget fann en fristad i Stenungsund, kunde på så sätt finna drag av sitt hemlands arkitektur i dessa arbetarbostäder, bl.a i vindsrum med takkupor mm. Denna småskaliga bostadsbebyggelse fick dock snart stå tillbaka för de mer rationellt uppförda hyreshusen i tre våningar som fick ökad spridning vid mitten av 1950-talet.
Kulturhistorisk bedömning
Gällande stadsplan från 1958 medger uppförande av barnstuga. Restriktivitet mot ytterligare om- och tillbyggnader bör råda. Marken och växtligheten runt husen bör bibehållas vid sin nuvarande omfattning. Vid ärendehandläggning bör Bohusläns museum höras.
Området innefattar bebyggelsen från järnvägsstationen och vidare upp till Paradiset utefter Ulvåsberget.
Järnvägsstationen med tillhörande bostadshus, i tidstypisk natio-nalromantisk utformning uppfördes 1901. Arkitekt var Folke Zettervall, chefsarkitekt vid Statens Järnvägar. Åt stationshuset gavs en mycket personlig och egenartad utformning med drag av en saluhall, eller varför inte - en järnvägsvagn? Gjutjärnsdetaljer liksom olika byggnadsmaterial och färgval bidrog till att försköna dessa byggnader.
Stationen blev ett centrum bl a på grund av ett växande antal göteborgska handels- och affärsmän, vilka från 1890-talet byggde villor i sluttningen upp mot Ulvåsberget Denna byggnation inom Paradiset startade stax innan sekelskiftet på initiativ av yllefabrikens ledning och villorna erhöll en för den tiden typisk arkitektur som hämtade drag såväl från fornnordism som engelska och tyska ideal. Resultatet blev omfångsrika byggnader på stora, välskötta tomter.
Topografins möjligheter gav i flera fall byggnaderna en borglik prägel Idag är många hus förändrade och växtligheten har skjutit i höjden. Kompletterande byggnation har förtätat den äldre bebyggelsen som ändock har kvar betydande kulturhistoriska kvaliteter.
Paradiset
Villastaden Paradiset grundades 1890. Det var ett exklusivt område där fabrikörer, tjänstemän och storstadsbor ur de välbeställda skikten byggde sina villor.
Villorna
byggdes i trä med karaktäristiska nationalromantiska detaljer som brutna
tak, takkupor, fjällpanel och utskjutande burspråk. Viktiga aspekter var
även äktheten i material och att detta framträdde tydligt i arkitekturen.
Denna nationalromantiska byggnadsstil hämtade sin inspiration i svensk
forntid, främst vikingatiden med dess speciella formtraditioner.
Från de andra husen skiljer sig bland annat Villa Porthälla som uppfördes åt direktör Ernst Harbeck 1919. Villan ritades av arkitekten Carl Hj. Zetterström efter medeltida tyskt mönster. Utsiktstornet på Kyrkåsbergets topp, med tysk förebild, tillhörde en numera riven villa vid bergets fot.
Läs rekommendationen.
I
områdets västra del finns fyra välbevarade hus i ljus slätputs, tydligt
inspirerade av funktionalism. Husen är ritade av arkitekt Bengt Edman
1959. Husen ligger i anslutning till varandra i en lummig vegetation invid
Besebäcken. Arkitektens strävan var att med standardiserade byggklotsar ta
till vara förutsättningar för entréer, uteplatser och utblickar.
Ytterväggarna utgörs av tunna betongskikt sprutade mot mineralullsskiva.
Övriga material är trä och glas. De rena volymerna med smala utskurna
fönsterband och närheten till naturen med bäcken har tydliga drag av
1920-talets modernism såsom den kom till uttryck i Europa.
Bygglådetänkandet hör till 1960-talet.
Inom
Paradisets villastad finns representanter från olika tidsperioder och
villorna på båda sidor om Ormstigen är exempel från 1950-talet. Villorna
uppfördes 1955 efter ritningar gjorda av Bo Cederlöf. Konstruktionen är
betongplatta på mark, regelstomme, järnvitriolbehandlad furupanel i
kombination med rött fasadtegel och svart korrugerat eternittak för enkelt
och rationellt byggande.
 |
| Nuvarande Besebäckens förskola är ett exempel på de påkostade villorna som uppfördes i Paradiset. |
 |
| Välbevarad typisk nationalromantisk villa uppförd år 1912. |
Kulturhistorisk bedömning
Stadsplaner från 1952 - 79 gäller för området. Om- och tillbyggnader bör göras utifrån den enskilda byggnadens förutsättningar vad gäller utformning, material och färgval liksom till helhetsmiljön. Vid ärendehandläggning bör Bohusläns museum höras. Stationen med bostadshus bör föreslås som byggnadsminnesmärke.
8.2.4 Partilie centrum, kyrka och herrgård
Området innefattar bebyggelsen söder om Säveån med kyrkan och herrgården samt de orörda partierna på båda sidor ån.
På södra sidan av den lövträdsinramade ån ligger kyrkan med sten-omgärdad kyrkogård. Byggnaden ligger centralt såväl i socknen som utefter dalgångens åldriga kommunikationsled. Den enskeppiga gråstenskyrkan uppfördes under medeltiden och dess ursprungliga form har i stort sett bibehållits trots senare tiders påbyggnader.
Norr om kyrkan går den gamla överfarten till Mellby, redovisad bl a på kartmaterial från 1702. Nuvarande bro är tillkommen under senare år i samband med centrumutbyggnaden. Tätt invid norra brofästet ligger en byggnad som uppfördes för Elektriska AB Eck omkring 1908 Av fabrikens byggnader är denna exteriör minst för" ändrad.
Partille herrgård - "Slottet" ligger monumentalt placerad på en höjd med vid utsikt över Säveåns dalgång Gårdens historia går tillbaka till 1300-talet, men bör ha fått ökade möjligheter till utveckling först med Nya Lödöses grundande. Efter Göteborgs tillkomst blev gården säte för flera burgna köpmän och nuvarande huvudbyggnad, vilken stod färdig 1780, uppfördes genom David Sandberg, direktör för Ostindiska kompaniet. Som arkitekt står engelsmannen Wilham Chambers, men med största sannolikhet har även dåvarande stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Runt byggnaden utbreder sig en trädgård av parkkaraktär med stensatta terrasser och alléer. Inom denna låg tidigare ekonomi- och flygelbyggnader.
Utefter åns norra sida finns ett i stort sett orört parkområde som ger en naturlig inramning åt vattendraget. I parkens västra del ligger ett par byggnader som uppfördes omkring 1900 för de anställda i yllefabriken, vilken låg på andra sidan ån. De sista resterna av denna revs helt nyligen.
PartiIle centrum har under det senaste decenniet genomgått en kraftig förändring med nybyggnation i form av affärscentrum, församlingshem, kommunalhus och gator med parkeringsytor i direkt anslutning till äldre byggnader såsom kyrkan och herrgården Material, färg och volymer på de nytillkomna komplexen står oftast i stark kontrast till den äldre bebyggelsemiljön. Trots förändringarna innehåller området kulturhistoriska kvaliteter av omistligt värde, varför en framtida utbyggnad av bebyggelsen måste ske med hänsyn till detta.
Kulturhistorisk bedömning
Gällande stadsplan från 1971 - 73 finns för området. I denna föreslås en lokalgata genom herrgårdsallén och trädgårdens sydvästra del. Ett ingrepp av detta slag skulle påtagligt förändra Slottets omistliga närmiljö, varför det från kulturhistorisk synpunkt är helt oacceptabelt.
I anslutning till kyrkogården med bron samt herrgården med trädgård bör inga förändringar tillåtas. För herrgården bör fortsatt användning och eventuellt återställande av vissa interiörpartier snarast beaktas, liksom byggnadens vård i övrigt. Parkområdet utefter Säveån bör hållas intakt. Om- och tillbyggnader av befintlig bebyggelse bör ske efter noggranna studier av konsekvenserna för helhetsmiljön. Vid ärendehandläggning bör Bohusläns museum höras. Kyrkan är skyddad enligt Kungörelse den 26 november 1920 (Nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Partille herrgård är under behandling för byggnadsminnesförklaring.
Ovanstående är hämtat från Bohusläns Museums Kulturhistoriska undersökning av Partille kommun 1979 samt från partille.se
Detta händer snart
Bagaregårdens kulturhus
Fotboll
Qvidings premiär i superettan "återkomsten"
Härlanda tjärn
Barnens paradis i östra göteborg
Kålltorps fritidsgård
Skatås
Joggarnas paradis i östra göteborg med bland annat en milslinga som bjuder på fler naturskiftningar än man kan ana.
Kristinedal
Östra göteborgs allaktivitetspärla när det gäller all slags inomhusträning.
Våra erbjudande se nedan
Till dig som vill gå ut och äta
-
Två för en
Beställ två varmrätter betala för en gäller måndag till torsdag och två personer Januari tom Mars månad
-
Surprise!
Tala om att du stödjer
Kallebäckskälla och du får en överraskning
Det här händer i Partille
Inga nyheter än...
Nu har byggnadsarbetet startat på parkeringen vid "gamla" Olskrokstorget, framför järnhandeln. Det är Parkeringsbolaget som bygger ett parkeringsdäck i tre plan med cirka 240 parkeringsplatser. P-däcket byggs i betongsektioner med en fasad av glaselement som kommer att synas tydligt ut mot leden.
Den första tiden ska p-däcket fylla det behov av parkeringsplatser som uppkommer på grund av den planerade ombyggnationen av järnvägsbron vid Olskroken. Senare kommer det nya parkeringsdäcket även att täcka behovet av fasta parkeringsplatser för boende i området.
Ett genuint affärsområde endast ett stenkast från centrum. Torget är
ett större köpstråk längs Redbergsvägens båda sidor. I Olskroken står ett
tjugotal butiksverksamheter till ditt förfogande med ett brett sortiment
av både dagligvaror och sällanköpsvaror, här finns en ovanligt stark
butiksmix för den köpsugne. Fisk och frukt & grönt handlar du hos någon av
de mysiga små fiskbodar som finns på torget. Du tar dig lätt hit med både
buss, spårvagn och bil på 5 minuter från city.
Välkommen till oss! /Företagarföreningen Olskroken
