Här är de. De tre HPM-högtalarna. Tv HPM-40. I mitten HPM-60 och t h HPM-100.

Attackljud

En starkt bidragande orsak till det goda attackljudet, den fina transient-återgivningen, i de här högtalarna, är kolfibermembranen.

Det var Pioneer som var först med att introducera dessa nya kolfiber-membran. Membranen är resultatet av ett forskningssamarbete mellan flera japanska företag. I det här fallet mellan Pioneer Electronic Corporation, närmare bestämt Cone Paper Development Group vid Pioneers Acoustic Laboratories, och Toray Industries.

Ett skäl till det bra ljudet är det stadiga kolfibermembranet i såväl baselementet som i det ena diskantelementet. Den här bilden visar basmembranet i närbild.

Tillsammans utvecklade man en speciell metod att blanda kolfibrer med de tidigare använda pappersfibrerna, så att man fick fram en lättare kon som samtidigt var betydligt starkare än de tidigare papperskonerna. Detta betyder i praktiken att hela konen kan arbeta med rena kolvrörelser, och det betydligt längre upp i frekvensområdet än tidigare. Normalt för papperskoner är nämligen att de "bryter upp", dvs de börjar att vibrera ojämnt och ge delsvängningar utefter sin yta när frekvensen ökar. Genom att kolfibermembranen är hårda, så bryter de alltså inte upp så lätt. För övrigt stagas de ytterligare i baselementen med hjälp av cirkulära "ribbor" som pressas in i konen vid tillverkningen. Resultatet ser ut som en sorts wellpapp.

Kolfibermembran låter bättre

En närmare titt på kolfibrernas inverkan på ljudkvaliten ger vid handen att det främst är den större hållfastheten och den ökade styvheten som gör att det ljudmässiga resultatet blir så bra. Det går nämligen att göra konen så mycket lättare än vad som skulle ha varit fallet med vanligt, betydligt mjukare konpapper. Dessutom, vilket inte är det minst viktiga, ger kolflberkonpappret genom sin styvhet möjlighet till avsevärt bättre och jämnare drivning av konen, från dess centrum där talspolen sitter. Med mjukt konpapper gör ofta denna centrumdrivning att konen bryter upp tidigare än den i och för sig skulle ha gjort själv. Med kolfiberpappret går det alltså utmärkt att driva konen från dess centrum, även vid höga ljudnivåer.

Om man mäter frekvensgången hos ett högtalarelement med papperskon och ett med kolfiberkon så finner man omedelbart att kolfiberkonen ger betydligt jämnare frekvensgång, dvs frekvenskurvan har betydligt färre ojämnheter och snabba nivåsprång. Dessutom finner man att frekvensområdet uppåt ökar med kolfiberkon; ett bevis på att uppbrytningseffekterna är mindre störande. Lyssningsmässigt kan man beskriva kolfiberljudet som mera distinkt och samtidigt mera öppet än det ljud man får från konventionella papperskoner. Kolfiberkonerna bidrar alltså starkt till Pioneers nya ljud, men det är egentligen just samverkan mellan det hårda och lätta kolfibermembranet och det tåliga och ytterst snabba HPM-membranet som ger alla de viktiga deltonerna i ljudet deras inbördes riktiga styrke- och tidsförhållanden.

Magnetens centrum i baselementet är klädd med en kopparhätta. Detta betyder jämnare impedans vid olika frekvenser samt mindre virvelströmsför-luster.

Talspolen i baselementet har lufthål för bättre kylning.

Det finns hål också i konen på baselementet för att luften skall kunna cirkulera under centrumkupolen som här är borttagen.

Så här ser det kompletta membranet ut när centrumkupolen också är med.

Talspolen är lindad på en pappcylinder som på sedvanligt sätt är fast-limmad vid kolfiberkonen i dess centrum. I pappcylindern är 6 hål stansade. Dessa hål används för att luft utan motstånd skall kunna cirkulera inuti talspolen och magneten så att talspolens och konens rörelser inte blir hämmade genom att luften i spalten komprimeras. Dessutom ger den här lösningen bättre kylning av talspolen än vad som brukar vara normalt med pappersbobin. Sådana här hål finns det också i konen just vid dess nederdel. Det är 4 hål och genom dem rör sig den luft som är innestängd under den skyddande och samtidigt frekvensbestämmande kupol som är limmad vid konens centrum, just över talspolen. Det är viktigt att denna under kupolen bildade kavitet verkligen kan "andas" ordentligt.

En jämförelse mellan diskant-tweeterns membran, talspole och centrering och baselementets talspole och centrering visar hur kraftigt även tweeterns drivsystem är.

En finess hos tweetern är att centrumkupolen är limmad på talspolens bobin och inte vid membranet. Detta betyder bättre transientåtergivning, vilket är mycket viktigt.

Viktigt i HPM-högtalarna är att både baselementet och dis-kantelementen är monterade en bit framför frontbaffeln.

Låt oss återigen se på hur HPM-filmen sitter i super-tweetern.

HPM-tweetern.

Så är vi framme vid den lilla HPM-tweetern HP-015A. Super-tweetern. Den består av två plastdelar som är sammanfogade med skruvar. Den går att skruva isär, men detta är inte tillrådligt. I den ena plastdelen sitter membranet fastsatt bakom ett perforerat skydd. I den andra plastdelen sitter dämpmaterialen och den halva perforerade plåtcylindern. Bakom plåtcylindern mot plasten används en fin sorts acetatfiber som dämp-material. Dämpningen mellan plåtcylindern och HPM-membranet består av en väl utvald skumplast (polyuretan). I respektive plastdel sitter också de två tilledningarna av aluminiumfolie. Det är viktigt att aluminium ligger mot aluminium. Annars kan det uppstå elektrolys som kan förstöra aluminiumet i membranet.

Normalt men anpassat delningsfilter

Delningsfiltret innehåller två drosslar på 1,5 mH och 0,6 mH. Dessa är lindade på ferritkärnor med rätt grov koppartråd 0 0,75 mm. Den kondensator som ingår i filtrets diskantdel är av extra god kvalitet - en metallfilm-kondensator. Dessutom ingår den tidigare nämnda transformatorn med omsättningen 1:10 samt ett trådlindat motstånd och en tråd-lindad potentiometer på 8 ohm. Denna potentiometer reglerar nivån till de två tweetrarna, så att man kan ställa in diskantåtergivningen efter lyssningsrummet och den egna smaken. Anslutningskontakterna till högtalaren sitter också på filterplattan. Det är den enkla och funktions-säkra typen av anslutning där man trycker in en knapp, stoppar i hög-talarledningen i ett litet hål och släpper knappen. Därmed låses högtalarledningen fast. Det här filtret ser enkelt ut och är det förvisso också. Det kan dock omtalas att det ligger förvånansvärt mycket arbete bakom just det här filtret, eftersom det är ytterst noga anpassat till i högtalaren ingående högtalarelement, deras respektive frekvensgång och deras uppförande i just den här högtalarlådan.

Låg intermodulationsdistorsion

Den som tittar noga kommer att upptäcka att ett stycke in i lådan är basreflexröret böjt. Det är en finess som är ny. Genom böjningen hindrar man mellanregistertoner att komma ut eller in i lådan genom basreflexöppningen. Därmed hindrar man också intermodulationsdistorsion att bildas mellan bastoner och högre toner. Och detta är viktigt för ljudets renhet.

Själva basreflexprincipen gör att man får bättre återgivning även av låga bastoner än man brukar få med slutna lådor. Påståendet är dock inte generellt, men om man, som i det här fallet, mycket noga dimensionerar både baselement och låda tillsammans, så är basreflexprincipen den bästa. Basen blir så att säga aldrig ansträngd på det här sättet. Lyssna själv!

Högtalaren och lyssningsrummet

Till sist något om en högtalares sätt att uppföra sig i ett lyssningsrum. Beroende på var man ställer högtalaren så låter den olika. I ett rums hörn t ex uppstår det bashöjning genom samverkande rumsreflexer i hörnets ytor. På en öppen vägg blir ljudet tunnare och upplevs ofta mera öppet. Naturligtvis ska man inte ställa något framför en sådan här direktstrålande högtalare, eftersom man då stoppar diskantutstrålningen. Samma sak inträffar om man sitter eller står sidledes alldeles bredvid högtalaren eller bakom den. Då hör man inte diskanten bra eftersom denna inte strålar åt det hållet. Däremot hör man alltid basen, ty den är mer eller mindre rundstrålande. En högtalare skall därför både bedömas och normalt avlyssnas så rakt framifrån den som möjligt. När det gäller HPM-högtalarna kan man dock röra sig ovanligt mycket i sidled och ändå behålla det riktiga lyssningsintrycket.

Frekvenskurvor

När Du tittar på uppmätta frekvenskurvor skall Du komma ihåg att kurvan gäller just vid de mätbetingelser som rådde vid mättillfället. Och man kan inte heller enbart med hjälp av en frekvenskurva och distorsionskurvor se hur högtalaren verkligen låter. Däremot ger kurvorna, om man känner till mätförfarandet, mätinstrumenten och matrummets specialiteter, en god vägledning mot ett första urval mellan olika sorters högtalare.

Den mätning av HPM-40 som vi visar här har skett hos Statens Provningsanstalt under gängse mätbetingelser och med högtalaren placeradi ett efterklangsmätrum intill och mitt på ena väggen samt ca 1 meter från golvet (för att undvika bl a bashöjande reflexfenomen). Mätresultaten visar några typiska kännetecken för just den här högtalaren.

Längst ned i basen ser man en lätt puckel mellan 70 Hz och 150 Hz. Den går att höra även i verkligheten, men är medvetet ditlagd av konstruktörerna för att ge högtalaren en riktig total klang. I diskanten från ca 3 kHz och uppåt till ca 10 kHz ser vi en diskanthöjning. Den skall vara där i det här fallet, eftersom vi mätte högtalaren med diskantkontrollen fullt uppvriden på -I- 3 dB. Om Du jämför med kurvorna för delningsfiltret så ser Du likheterna. Nedgången i nivå omkring 2 000 Hz återfinns också

vid jämförelse med delningsfiltrets frekvensgång och är också medvetet ditlagt av konstruktörerna för att forma den här högtalarens speciella klang. Över 10 kHz tar HPM-tweetern vid. Den ligger på en lägre nivå än den andra tweetern, men det skall den göra, eftersom dess diskant-utstrålning är så effektiv jämfört med de andra elementen, att nivån har sänkts så här mycket för att ge riktig totalbild i ljudet.

Tilläggas bör också, att man med hjälp av ändrade komponentvärden men med bibehållande av deras kvalitet kan högst påtagligt påverka en högtalares totalt utstrålade ljudkvalitet vad gäller klangfärg. Däremot, när det gäller olinjäritetsdistorsion av olika slag, så uppstår sådan i allmänhet i dåliga högtalarelement, i delningsfilter med dåliga komponenter och i lådor med lådresonanser och vibrerande lådväggar. Det är alltså inte säkert att en högtalare skall ha rak frekvensgång, sådan den uppmätts i ett matrum, för att den skall låta bäst. Högtalaren arbetar nämligen intimt samman med det lyssningsrum där den placeras, och det är kombinationen av detta lyssningsrum och högtalarens utstrålade effekt-ljudkurva som ger det slutliga lyssningsintrycket. Det är t ex därför diskantratten finns på HPM-40.

Överst visas en frekvenskurva upptagen i ett s k efterklangs-mätrum. Därunder syns två distorsionskurvor vid olika effekt. Kurvorna är upptagna på en HPM-40 vars diskantkontroll stod på max + 3 dB.

Överst visas en frekvenskurva upptagen i ett s k efterklangs-mätrum. Därunder syns två distorsionskurvor vid olika effekt. Kurvorna är upptagna på en HPM-40 vars diskantkontroll stod på max + 3 dB.